thisisanotherstory

Återigen spelades den mest underbara kvällen upp i huvudet när jag nu, en månad senare, låg och drog mig i sängen. Ett leende spred sig på läpparna när jag scen för scen, ord för ord, spelade upp kvällen i huvudet. Samtidigt fanns det där ”Om”. Om vi inte hade varit där samtidigt. Om situationen hade varit annorlunda. Om jag inte hade tagit modet och gjort som jag gjort hade denna lördag varit precis som alla andra lördagar – skön men seg. Så var inte fallet idag. Idag hade jag nämligen planer. Planer med en av de personer som stod mig väldigt varmt om hjärtat. Med ett stort leende tänkte jag tillbaka en månad. Tillbaka till den där fredagskvällen då allt fick sin början…

…Det var väldigt varmt inne nu. Med tio personer i ett och samma rum blev det oftast varmt och luften blev dålig. Dock ville jag verkligen inte lämna min plats – jag hade det riktigt trevligt där jag satt vid långbordet. Trevligt hade i och för sig alltid. Till skillnad från mig – som inte gjorde mycket väsen av mig eller gillade att komma på spontana idéer – var min bästa vän raka motsatsen. Hon föredrog att vara den som hittade på saker och älskade att ha middagar med sina närmsta vänner. Så därför satt vi nu här, vid ett långbord hemma hos henne. Hon hade i måndags ringt mig och berättat att hon ville samla ihop gänget och ha en middag. Eftersom de flesta av oss gick på olika skolor nu för tiden hade det varit osäkert ifall alla skulle ha möjlighet att komma men, hör och häpna, alla hade kunnat. Dock vet jag inte om många hade fått avboka andra planer. Det hörde egentligen inte hit. Det viktigaste var att alla hade kommit ändå och det kändes som om vi inte hade varit splittrade en dag.

 Efter att ha suttit länge vid bordet och ätit oss proppmätta kom vi överrens om att vi skulle spela snurra flaskan, eller ’Sanning eller konsekvens’ som många föredrog att kalla det. Leken hade blivit som en tradition – varje gång som vi alla träffades skulle vi hinna med åtminstone ett varv. Så där för satt vi nu på vardagsrumsgolvet i en ring med en pet-flaska i mitten, redo att snurras. Runt om oss hade vi tända ljus för att få bättre stämning och höja mysfaktorn. Snart tystnade alla, spända och förväntansfulla. En kompis, Sandra, fick börja snurra flaskan och precis innan flaskan sattes i snurr ropade ännu en vän, Erica.'

 ”Vänta! Vi har inte gått igenom reglerna”, utbrast hon. Here we go, tänkte jag. Den ständiga kommentaren som en var näst intill tvungen att säga. Ingen ville egentligen men det var standard, en del av traditionen och traditioner var inte till för att brytas.

Alla tittade på mig och jag insåg att en suck hade undsluppit mig. Uppmuntrande tittade alla på mig. Det var alltså jag som skulle dra reglerna. Jag, som alltid hade varit den mest ansvarsfulla av oss.

”Okej. Om man väljer sanning måste man svara ärligt på frågan, oavsett hur pinsam eller obekväm frågan är. När det gäller konsekvens”, jag flinade till åt de olika grimaserna som vissa gjorde när jag sa ’konsekvens’ istället för ’konka’. ”När det gäller konsekvens får det inte vara alltför grovt. Om personen som väljer konsekvens tycker att uppdraget är överdrivet sker den vanliga omröstningen.” Alla nickade och förstod att spelet därmed kunde börja. Flaskan snurrades och alla drog teatraliskt efter andan när den stannade på Simon.

 ”Jag börjar med sanning”, sa han direkt, innan han hade fått frågan.

 ”Tråkigt, men okej”, kontrade Sandra, ”hm, är du på G med någon?”

 ”Nej, tyvärr är jag ju inte det”, Simon låtsades se ledsen ut. Strax efteråt sprack han upp i ett leende och satte flaskan än en gång på snurr. Denna gång hamnade den på Leo. Oavsiktligt började jag le mer och fylldes av värme. Han stelnade till när han såg att det var honom som flaskan hade stannat på. Han var vacker, där han satt i ljusstrålarna från olika värmeljus.

Med det sagt måste jag nog berätta vem Leo är. Alla i det gänget har känt varandra i cirka fem år, vissa längre. I fyra och ett halvt år har jag bara sett Leo som en snäll kamrat men för ett halvår sedan började vi två på samma gymnasium och umgicks mycket med varandra. Efter att ett halvår har gått har jag insett att Leo är mer än en vän för mig. Det är som om jag ser honom på nytt. Hans charmiga personlighet tillsammans med det busiga leendet gör mig alldeles knäsvag. Dock vågar jag inte berätta något för honom om mina känslor eftersom jag är väldigt blyg av mig. Dessutom är jag en sådan som överanalyserar allting och tänker att det värsta ska ske.

 Jag kom tillbaka till rummet och verkligheten av att någon petade mig på axeln. Efter att ha ryckt till var jag tillbaka. ”Det är din tur att välja”, förklarade Leo, som jag råkat lägga blicken på där han satt mittemot.

 ”Har du redan svarat?” Som svar på det fick jag blickar som förtydligade att jag hade missat allt genom mitt dagdrömmande. ”Så vad svarade du?”

 ”Leo valde sanning och fick frågan ’Om du gillar någon, vem är det i sådana fall?’ och han svarade att det var någon i det här rummet”, berättade Simon, stolt över sin fråga, samtidigt som han med mystisk blick spejade över rummet. Jag vände blicken mot Leo, som plötsligt hade blivit skär om kinderna. För att ingen skulle märka det svarade jag ’sanning’.

”Jag ställer samma fråga eftersom jag inte kan komma på någon annan. Men du behöver bara svara ja eller nej.”
”Om jag gillar någon just nu? Ja, det gör jag”, svarade jag och slog ner blicken, rädd för att Leo skulle kunna läsa sitt namn i min blick.

Leken fortsatte in på småtimmarna och när jag väl fick ett sms från mamma som sa att det var dags att komma hem var klockan redan halv två. Efter att ha sagt hejdå till alla och kramat om Leo lite längre gick jag ut i hallen och klädde på mig vinterkläderna. Precis när jag skulle trycka ner handtaget och gå ut hörde jag hur någon kom ut i hallen.

 ”Vänta, jag ska också gå, så kan vi slå följe”, sa Leo samtidigt som han hoppade i kängorna.

 ”Du bor ju åt motsatt håll idag. För du är väl hos din pappa?”

”Äh, jag kan slagga hos morsan. Dessutom är det ju trevligare att ha sällskap än att gå helt ensam.” Han log när han sa det men var ändå en aning seriös.

Väl ute i den kyliga, stilla vinternatten började vi gå i långsamt takt hemåt. Det var ett behagligt tempo och tystnade mellan oss var inte jobbig utan behaglig, den också. Huttrandes drog jag halsduken tätare om halsen och mössan drogs längre ner på huvudet. När man andades kom det imma. Jag tittade upp på himlen och till min stora glädje kunde man se några stjärnor – något som var ganska ovanligt här i stan med alla dess gatulyktor och andra ljuskällor. Tids nog började vi prata om kvällen, skolan, kommande lov, allt. Alltför snart kom vi fram till mitt hus och jag kände en sorts panik över att behöva gå in. Helst av allt skulle jag vilja stå här för alltid. Efter att ha stått och pratat i tio minuter kom jag på att Leo kanske ville gå hem så jag avrundade samtalet, förklarade att jag skulle in och kramade om honom länge. Det var en mysig och varm kram, trots alla vinterkläder. Med ett sista tryck avslutade jag kramen (trots att jag inte ville) och vände mig om. Fundersam började jag gå in på tomten med tankarna ilande i huvudet. Jag vet inte om jag hade hört fel men det hade låtit som om han sa ’Det är du’. Om jag ändå visste vad han menade. Han kanske menade att det var jag som han menat tidigare men det skulle jag aldrig få reda på eftersom jag var för feg. Jag skulle aldrig våga fråga honom i skolan och skulle alltså inte få reda på något. Plötsligt kände jag en känsla av att jag var tvungen att berätta för honom nu. Det var antingen vinna eller försvinna. Det var dags att få svar på frågan som jag hade velat få svar på under flera månader nu. En fråga som skulle komma att förändra allt. Fråga honom vad han tänkte om vår relation.

Tusen tankar gick runt i huvudet när jag småsprang efter honom. Hur snabbt kunde en människa gå egentligen? Till slut fick jag syn på hans bruna kalufs längre fram och sprang snabbare. Leo måste ha hört mig för snart vände han sig om. Utan ett ord sprang jag fram till honom och kysste honom. Överrumplad stod han bara där. Det kanske var ren inbillning men det kändes som om han vid ett tillfälle kysste mig tillbaka. Nu behövde jag inte fråga något. Det var svar nog.

 ”Vi ses på måndag”, sa jag efter att ha avslutat kyssen. Backandes började jag röra mig hemåt. Leo stod och såg efter mig. Han nickade bara och verkade inne i sina tankar. Precis innan jag vände mig om såg jag hur han sprack upp i ett leende. Nöjd med vad jag precis hade gjort gick jag med lätta steg och ett leende på läpparna. Hur det skulle bli på måndag, visste jag inte. Det jag visste var att jag denna kväll hade vuxit som person. Resten var bara att vänta och se…

…”Varför ligger du där och flinar för dig själv?”, jag kom tillbaka till nutid där jag låg morgontrött i min säng. Leo stod i dörröppningen till mitt rum, fullt påklädd.

”Vad tidig du är! Jag har inte hunnit gå upp än”, skrattade jag och drog täcket närmare kroppen.

”Tidig? Klockan är elva och om vi ska hinna med alla våra planer idag måste vi snart röra på oss. Men först vill jag veta vad du tänkte på.” Medan han sa den sista meningen kröp han ner bredvid mig och la sig nära. ”Med tanke på ditt leende måste det ha varit en bra tanke.”

 ”Jag tänkte tillbaka en månad. På hur glad jag är att jag sprang efter dig”, jag kröp närmare honom och lutade huvudet mot hans arm.

”Det är jag också”, svarade han och log glatt mot mig och fick sedan ett drömmande uttryck. Jag förstod att han tänkte tillbaka. Medan han låg och tänkte tillbaka låg jag och tittade på honom. Jag var lycklig över att äntligen kunna kalla honom min.


 Så var novell 6 klar! Nästa novell blir det triangeldrama…! Kommentera gärna, vill veta vad ni tänker och tycker.

//Viktoria