thisisanotherstory

Han var fast. Hur han än skulle komma att försöka skulle han inte kunna sluta tänka på henne. Inte för att han ville det. Bara han tänkte på henne eller hörde hennes namn i korridoren kom han att bli alldeles varm inombords. Det var ren lycka som bubblade inom honom. För några månader sedan skulle han aldrig kunnat tro att han skulle få upp ögonen för henne. Hon var inte lik någon av de som han hade träffat förut. Eller, träffat var fel ord. Han hade ju inte träffat henne, han aldrig pratat med henne. För henne var han nog vilken gymnasieelev som helst. Hon såg honom säkert som en kaxig tredje ringare som skulle visa för de yngre att de inte hade något att komma med. Det var i och för sig inte helt otänkbart då han umgicks med några av skolans bråkstakar – även kända som skolans mest populära. Han hade själv varit sådan – en bråkstake – förra året. Han hade varit full av fördomar och alltid på gång med något som ansågs dåligt. Nu för tiden skämdes han hur han hade betett sig. Han hade vaknat upp en morgon och insett att han inte kunde fortsätta som han gjorde. Det var på tiden att växa upp och börja ta ansvar. Så medan hans polare fortsatte som vanligt, gick han igenom förändringar som kom att ändra honom för all framtid och hans syn på tillvaron. Samtidigt som han ville ta avstånd från allt buseri kunde han inte överge sina vänner, vänner som han hade haft sedan början av gymnasiet.

 

Med hjälp av förändringen hade han nu hittat henne. Som tidigare nämnt var hon inte lik någon annan. Hon var varken snygg eller söt – hon var vacker. Vid första anblick såg hon ut som vilken annan tjej i första ring som helst. Hennes utseende var alldagligt och inte speciellt andlöst. Det var inte förrän man hade sett hennes ögon som man förstod. Första gången han hade sett in i hennes ögon var när de möttes i korridoren under den första veckan i skolan. Han hade fått tvinga sig själv att inte där och då dra efter andan. Det var den varmaste bruna ögonfärg som han hade sett. De hade glittrat till när hon mötte hans blick och det hade bildats rynkor runt ögonen när hon hade lett prövande mot honom. Ett leende som han snabbt hade besvarat. Det var då som han hade blivit trollbunden av henne.

 

Han satt i korridoren nu med sina kamrater med bredvid sig. De höll, som vanligt, på att prata om hur de skulle supa sig fulla senare samma kväll och sedan dra ut på stan. Det gamla vanliga, alltså. Nu för tiden stängde han av när de började prata sådant strunt. Istället för att lyssna på dem när de pratade tog han upp sin mobil och fipplade med den. Det var då som han hörde skrattet. Ett skratt som han skulle känna igen var som helst, när som helst. För att vara riktigt säker tittade han åt vänster. Där stod hon med tre klasskamrater och skrattade åt något som någon av dem precis hade sagt. Han tittade på henne medan hon skrattade så att hon knappt fick luft. Själv började han le. Hennes skratt speglade lycka och glädje. Han skulle kunna sitta där och lyssna på hennes skratt timmar i sträck. Som på en given signal vände hon på huvudet och mötte hans blick. Hon slutade skratta och log istället generat. En röd nyans spred sig över hennes ansikte. För att hon inte skulle bli allt för generad gav han henne ett glatt leende. Det gav rätt effekt för snart log hon större. Fortfarande en aning generad slog hon ner blicken i golvet men han kunde se hur hon sneglade mot honom.

 

Hon var fast. Hur hon än skulle komma att försöka skulle hon inte kunna sluta tänka på honom. Inte för att hon ville det. Hon visste att hon inte hade en chans. Han var en av skolans popläraste och mest eftertraktade killar och han var en tredje ringare. Hur hon än skulle försöka skulle han aldrig få upp ögonen för henne. Varför skulle han, egentligen? Han kunde i princip få vem som helst på skolan. Hon skulle alltid vara det sista valet. Hon var varken snygg eller söt och skiljde sig inte från mängden samt att hon var en första ringare. Redan första veckan hade alla första ringare fått klart för sig att de inte hade något att komma med och att det var treorna som styrde och ställde. Det var inte smart att trotsa dem, det hade de alla fått veta på ett eller annat sätt och detta tog hon till sig. Därför försökte hon smälta in så mycket som möjligt för att slippa bli nästa ”offer”. Trots detta kunde hon inte undgå från att snegla mot honom så fort ett tillfälle gavs.

 

Redan första veckan hade hon sett honom och sedan dess hade hon haft honom i tankarna. Det var ögonkontakten, som de hade fått, som hade kommit att göra detta mot henne. När hon hade mött hans ögon hade hennes hjärta slagit ett extra slag. Aldrig förr hade hon skådat sådana blå ögon. De var isblå. Hon hade studerat honom och då märkt hur han hade stelnat till. Vad det berodde på, det visste hon inte. Hon visste dock att hon ville möta hans blick igen.

 

Hon stod nu i korridoren, utanför klassrummet, tillsammans med tre av sina klasskamrater och skrattade så att magen värkte. Även om hon ville skratta tystare gick det inte, det var som om hon inte skulle kunna få ut allt om hon inte skrattade högt. Detta resulterade så klart i att hon fick många blickar där hon stod och knappt fick luft. Medan hon stod där kände hon hur någon tittade extra mycket. För att se vem det var tittade hon åt höger och mötte hans blick. Genast blev hon generad och log lite smått. Han började då le större och hon kände hettan på kinderna ännu mer. Plötsligt märkte hon hur han reste sig upp och började gå mot henne. Hon såg på sina kompisar för att se ifall de hade märkt något men de var alldeles för upptagna med att prata om något annat. Hon vände blicken återigen mot honom och märkte att han var närmare än vad hon trott. Snart var han framme vid henne och såg med ens lite blyg ut. Det var nog inget jämfört med hur hon kände sig.

 

”Hej”, sa han prövande, ”jag tänkte bara presentera mig då det är lite småfånigt att inte göra det eftersom…ja, du vet…” Han slutade prata.

 

”Ja, jag vet. Konstigt att stirra på samma människa utan att veta hans namn”, svarade hon och sträckte sedan fram handen. ”Olivia.”

 

”Theo”, han skakade hennes hand. ”Det här kanske låter konstigt men du har de häftigaste ögonen jag sett.”

 

”Jag som tänkte samma sak om dina”, skrattade hon lite generat.

 

Deras blickar möttes igen och denna gång glittrade bådas ögon lika mycket. Mer behövdes inte bli sagt.

Glad Alla Hjärtans Dag!

Tyvärr kommer det ingen ny novell förrän kanske lördag. Jag har äckligt myket i skolan just nu men skriver lite så fort jag får några minuter ledigt.

Min dag har faktiskt inte varit så jobbig som jag trodde att den skulle bli. Den började dock på botten men sakta men säkert har den blivit allt bättre. Just nu är jag väldigt glad, av en speciell anledning.

Hur har er dag varit? Dela gärna med er!

Kram Viktoria

Att leka med två personers känslor var inget som jag ställde mig bakom. Verkligen inte. Jag tyckte det var feg, elakt, fel, omoget, ja allt negativt. Sådana människor tog jag avstånd från. Själv ville jag aldrig hamna i situationen då någon lekte med mina känslor. Om personen inte visste om att han lekte med mina känslor skulle det vara överkomligt, antar jag, men om personen visste hur jag kände skulle och drog fördel av det, skulle jag bli rasande. Som sagt, jag föraktade sådana människor. Ändå var jag en av de personerna. Utan att förstå hur det gått till hade jag hamnat i den sitsen då jag velade mellan två killar. Tro mig, när jag säger att jag försökte bestämma mig för en av de två. Dock hade jag insett att det var näst intill omöjligt då båda hade underbara personligheter och egenskaper. Hur jag än skulle välja skulle jag såra någon av dem och förmodligen förlora kontakten också. Bara tanken på att förlora antingen den ena eller den andra skrämde mig något brutalt. Jag kunde i alla fall trösta mig med att dessa två inte kände varandra. Om de hade gjort det vet jag inte vad jag hade tagit mig till.

Återigen gick jag igenom alla fördelar med dessa två. Jag började, som alltid, med Robin, killen som jag hade känt i snart tio år. Vi hade inte alltid varit lika nära som vi var nu. Faktum var att vi för endast ett och ett halvt år sedan var fiender och tog varje chans vi fick att bråka med varandra. Nu, 18 månader senare, fanns inget spår av vårt lilla krig – bortsett från ett och annat ärr. Robin hade blivit totalt förändrad och bakom sitt hårda yttre var han en känslig kille som var en aning osäker. Han vill alltid ha bekräftelse på allt han gjorde, oavsett om det var val av kläder eller om det var en uppsats. Det var inte den bild man fick av honom först. Som första intryck fick man att han var en kaxig och stöddig tonåring med aningen för mycket vax i håret. Om man kollade på ögonen skulle man få en helt annan uppfattning. Varje gång som vi möttes glittrade hans ögon till. När jag såg in i dessa ögon, glada och varma, tog mitt hjärta ett skutt. Oavsett vilket humör jag var på kunde han få mig att le. Dock kunde jag inte släppa tanken på att vi kanske skulle komma att hamna i gamla banor och sluta upp som fiender. Det var jag inte redo för, jag vill inte äventyra får vänskap.

Än en gång hörde jag orden som Robin hade sagt när han mer eller mindre hade förklarat sina känslor för mig. ”Vad som än händer i framtiden mellan oss vill jag att vi ska fortsätta vara vänner, jag vill inte gå tillbaka till det som vi hade förut. Om du väljer någon annan kan jag leva med det. Oavsett hur jobbigt det kommer bli kommer jag inte bryta kontakten.” Hur mycket jag än önskade att det han sa var sant fanns ändå tvivlen där. Han skulle med största säkerhet bli sårad om jag valde Samuel.

Samuel var den andra killen, vars känslor jag för tillfället lekte med. Vi hade träffats för cirka fyra månader sedan genom att vår gemensamma vän hade presenterat oss för varandra. Tydligen skulle jag och Samuel passa bra ihop. Redan från början hade han visat stort intresse och var väldigt mån om att hålla kontakten. Inte mig emot, då jag helt klart hade blivit intresserad så snart jag såg honom. Jag hade bara hört gott om honom och han verkade inte göra en fluga förnär. Med sitt sandblonda, tillfixade hår, gröna djupa ögon och ett leende som strålade av lycka, var det inte så konstigt att han lätt fick mig på fall. Han hade mörka ögonfransar som ramade in ögonen och i kinderna kom smilgropar fram när han log brett eller skrattade. Ett skratt som fick en att känna sig alldeles varm inombords, ett skratt som fick vem som helst att må bättre. Samuel var inte rädd att säga vad han tyckte utan sa hur han kände och om han fick en chans att ge en komplimang, tog han den. Jag beundrade honom för hans starka självförtroende. Dock visste jag inte om han skulle bli ju bättre man lärde känna honom. Jag visste inte om han till slut skulle kunna säga vad som helst, även saker som sårade. Till skillnad från Robin hade Samuel inte yttrat ett ord som bevisade att han gillade mig men om jag skulle se till hur han var med mig och om jag skulle lyssna på min väns ord, tydde allt på att han hade känslor.

Valet var oerhört svårt och jag vet inte hur många gånger jag hade jämfört fördelar och nackdelar. Säkert ett tiotal gånger vid det här laget. Jag hade lovat mig själv att jag skulle ’välja’ inom en vecka. Dels för att det var elakt mot killarna att låta de vänta på svar och dels för att jag mådde dåligt på grund av det här. Det tog på krafterna att vara så kluven. Först nu förstod jag varför kärlek medförde problem samtidigt som det var så fint.

För att få klarhet i mina tankar tog jag på mig ballerinaskorna och jeansjackan och gick ut. Det enda jag hade med mig var nycklar och mobil. Frustrerad och med tusen tankar gick jag runt. Vart jag gick, uppfattade jag inte, det var inte förrän jag stannade för att hämta andan som jag insåg vart jag hade gått. Det var platsen som han hade visat mig för cirka en månad sedan. Vi hade umgåtts hela dagen och gick sedan ut för att få lite luft. Jag log åt minnet från den kvällen…

…Det var förvånansvärt varmt för att vara sent på kvällen i början av maj. Luften var frisk och det enda som hördes just nu var våra fotsteg. Vi hade hamnat i en rytm och våra fötter slog i marken samtidigt. Jag gick så pass nära honom att jag kunde känna hans kroppsvärme som strålade från honom. Han hade sprutat på sig parfymen som han visste att jag gillade. Det fick mig att le – han hade ansträngt sig lite. För tillfället kände jag att jag skulle kunna klara av vad som helst, som om det inte fanns några problem alls, som om det bara var jag och han. Jag lät honom leda vägen då han verkade vara på väg någonstans. Jag tänkte inte fråga var han var på väg, jag skulle bara följa med och visa att jag litade på honom. Dock tog min nyfikenhet över väldigt snabbt och snart kunde jag inte hålla mig.

”Vart är vi på väg?” frågade jag och tittade upp på honom. Månen speglades i hans ögon.

”Du får se snart, det är inte speciellt långt”, svarade han och mötte min blick. ”Det är en plats som du säkert redan har varit på. Den är inte speciell utåt men efter att jag har berättat vad den betyder för mig kommer du nog se den med andra ögon.” Med det sagt gick vi vidare under tystnad. Snart stannade vi vid den lilla dammen. Här hade jag varit många gånger. Platsen var väldigt fin men det var inte så ofta som jag kom hit numera. Den låg åt fel håll från allt annat. Intill dammen fanns en träbänk som många hade ristat in namn och tankar på. Förundrad gick jag fram och tittade på allt som stod.

J&A-4ever, Skit, Helvete, Vet inte vad jag ska ta mig till, Jag älskar dig

Det var endast fem saker av alla hundratals som stod. Någon gång skulle jag gå hit och kunna rista in mitt namn och någon annans namn. Det var en sak att lägga på minnet. Jag satte mig ner på bänken och tittade bort på honom, där han stod vid dammen och tittade ut. Han var vacker, det fanns inget bättre ord. Jag flyttade inte blicken från honom vilket resulterade att jag mötte hans blick när han vände sig om. Det såg ut som om han skulle säga något, förhoppningsvis skulle han berätta vad denna plats betydde för honom.

”Jag brukar gå hit ganska ofta. Gärna på kvällen, då är det nästan alltid tomt. Första gången jag gick hit var när jag ’rymde’ hemifrån. Jag tror att jag var arg för att jag inte fick som jag ville.” Han flinade när han sa det sista, som om han skämdes lite över minnet.

”Sedan dess har jag gått hit när jag är arg eller bara behöver tänka eller för att se om någon mer har skrivit på bänken”, fortsatte han och pekade på bänken som jag satt på.

”Hur många har du berättat det här för?” frågade jag, förundrad över den härliga stämningen som denna plats utstrålade.

”Några stycken, bara. För mina närmsta vänner och min bror. Det var brorsan som hittade mig här när jag rymde.”

Utan ett ord gick jag fram till honom och kramade om honom.

”Tack för att du berättade om den här platsen för mig”, mumlade jag och lutade huvudet mot hans bröstkorg…

 …Plötsligt var allt glasklart. Det var endast det minnet som behövdes för att jag skulle kunna bestämma mig. Egentligen hade det inte varit något att bestämma. Den kvällen gjorde jag mitt val men jag insåg det inte förrän nu, en månad senare. Jag visste att vilket val jag än gjorde skulle vara riskabelt men i nuläget var jag villig att riskera detta. Utan honom skulle jag inte klara mig. Jag behövde få känna hans armar om mig och känna mig trygg. Snabbt kollade jag tiden och insåg att det var ganska sent men beslutade mig för att ändå be honom komma hit. Han hade ändå inte gått och lagt sig.

 Jag måste träffa dig. Är vid den speciella platsen som egentligen inte är speciell alls.

Efter att ha tryckt på skicka-knappen satte jag mig på bänken och väntade.

Förhoppningsvis skulle han se meddelandet och komma hit. Jag bestämde mig för att vänta i en halvtimme. Snart såg jag en cykellampa och kunde urskilja honom på cykeln. Oavsiktligt började jag le och jag kände hur det började hetta i ansiktet. Plötsligt kände jag mig en aning nervös, vad skulle jag göra om han avvisade mig? Mer hann jag inte tänka förrän han hade stannat cykeln och stod mitt emot mig. Han var andfådd, han hade alltså skyndat hit. Det fick mig att sluta tvivla. Han hade förstått mitt meddelande och han hade skyndat hit. Utan ett ord gick jag fram till honom och kramade om honom. Till slut släppte jag taget och tittade upp och in i hans ögon. Han förstod för han började le allt större.

 ”Har du äntligen bestämt dig?”

 ”Det var egentligen inget val att göra, men ja, jag har bestämt mig. Det har varit du hela tiden men jag har insett det förrän nu. Du är så modig. Du visade mig den här platsen och berättade vad den betydde för mig. Att du litar så mycket på mig, det betyder mycket för mig.”

 Åt det svarade han inte utan log bara och kramade om mig igen.

 ”Den här platsen är vacker på kvällen”, mumlade han och strök mig över ryggen.

 ”Du är vacker, Robin.”


Så där! Nu är den sjunde novellen uppe. Kommentera gärna, det gör min dag!
//Viktoria

Återigen spelades den mest underbara kvällen upp i huvudet när jag nu, en månad senare, låg och drog mig i sängen. Ett leende spred sig på läpparna när jag scen för scen, ord för ord, spelade upp kvällen i huvudet. Samtidigt fanns det där ”Om”. Om vi inte hade varit där samtidigt. Om situationen hade varit annorlunda. Om jag inte hade tagit modet och gjort som jag gjort hade denna lördag varit precis som alla andra lördagar – skön men seg. Så var inte fallet idag. Idag hade jag nämligen planer. Planer med en av de personer som stod mig väldigt varmt om hjärtat. Med ett stort leende tänkte jag tillbaka en månad. Tillbaka till den där fredagskvällen då allt fick sin början…

…Det var väldigt varmt inne nu. Med tio personer i ett och samma rum blev det oftast varmt och luften blev dålig. Dock ville jag verkligen inte lämna min plats – jag hade det riktigt trevligt där jag satt vid långbordet. Trevligt hade i och för sig alltid. Till skillnad från mig – som inte gjorde mycket väsen av mig eller gillade att komma på spontana idéer – var min bästa vän raka motsatsen. Hon föredrog att vara den som hittade på saker och älskade att ha middagar med sina närmsta vänner. Så därför satt vi nu här, vid ett långbord hemma hos henne. Hon hade i måndags ringt mig och berättat att hon ville samla ihop gänget och ha en middag. Eftersom de flesta av oss gick på olika skolor nu för tiden hade det varit osäkert ifall alla skulle ha möjlighet att komma men, hör och häpna, alla hade kunnat. Dock vet jag inte om många hade fått avboka andra planer. Det hörde egentligen inte hit. Det viktigaste var att alla hade kommit ändå och det kändes som om vi inte hade varit splittrade en dag.

 Efter att ha suttit länge vid bordet och ätit oss proppmätta kom vi överrens om att vi skulle spela snurra flaskan, eller ’Sanning eller konsekvens’ som många föredrog att kalla det. Leken hade blivit som en tradition – varje gång som vi alla träffades skulle vi hinna med åtminstone ett varv. Så där för satt vi nu på vardagsrumsgolvet i en ring med en pet-flaska i mitten, redo att snurras. Runt om oss hade vi tända ljus för att få bättre stämning och höja mysfaktorn. Snart tystnade alla, spända och förväntansfulla. En kompis, Sandra, fick börja snurra flaskan och precis innan flaskan sattes i snurr ropade ännu en vän, Erica.'

 ”Vänta! Vi har inte gått igenom reglerna”, utbrast hon. Here we go, tänkte jag. Den ständiga kommentaren som en var näst intill tvungen att säga. Ingen ville egentligen men det var standard, en del av traditionen och traditioner var inte till för att brytas.

Alla tittade på mig och jag insåg att en suck hade undsluppit mig. Uppmuntrande tittade alla på mig. Det var alltså jag som skulle dra reglerna. Jag, som alltid hade varit den mest ansvarsfulla av oss.

”Okej. Om man väljer sanning måste man svara ärligt på frågan, oavsett hur pinsam eller obekväm frågan är. När det gäller konsekvens”, jag flinade till åt de olika grimaserna som vissa gjorde när jag sa ’konsekvens’ istället för ’konka’. ”När det gäller konsekvens får det inte vara alltför grovt. Om personen som väljer konsekvens tycker att uppdraget är överdrivet sker den vanliga omröstningen.” Alla nickade och förstod att spelet därmed kunde börja. Flaskan snurrades och alla drog teatraliskt efter andan när den stannade på Simon.

 ”Jag börjar med sanning”, sa han direkt, innan han hade fått frågan.

 ”Tråkigt, men okej”, kontrade Sandra, ”hm, är du på G med någon?”

 ”Nej, tyvärr är jag ju inte det”, Simon låtsades se ledsen ut. Strax efteråt sprack han upp i ett leende och satte flaskan än en gång på snurr. Denna gång hamnade den på Leo. Oavsiktligt började jag le mer och fylldes av värme. Han stelnade till när han såg att det var honom som flaskan hade stannat på. Han var vacker, där han satt i ljusstrålarna från olika värmeljus.

Med det sagt måste jag nog berätta vem Leo är. Alla i det gänget har känt varandra i cirka fem år, vissa längre. I fyra och ett halvt år har jag bara sett Leo som en snäll kamrat men för ett halvår sedan började vi två på samma gymnasium och umgicks mycket med varandra. Efter att ett halvår har gått har jag insett att Leo är mer än en vän för mig. Det är som om jag ser honom på nytt. Hans charmiga personlighet tillsammans med det busiga leendet gör mig alldeles knäsvag. Dock vågar jag inte berätta något för honom om mina känslor eftersom jag är väldigt blyg av mig. Dessutom är jag en sådan som överanalyserar allting och tänker att det värsta ska ske.

 Jag kom tillbaka till rummet och verkligheten av att någon petade mig på axeln. Efter att ha ryckt till var jag tillbaka. ”Det är din tur att välja”, förklarade Leo, som jag råkat lägga blicken på där han satt mittemot.

 ”Har du redan svarat?” Som svar på det fick jag blickar som förtydligade att jag hade missat allt genom mitt dagdrömmande. ”Så vad svarade du?”

 ”Leo valde sanning och fick frågan ’Om du gillar någon, vem är det i sådana fall?’ och han svarade att det var någon i det här rummet”, berättade Simon, stolt över sin fråga, samtidigt som han med mystisk blick spejade över rummet. Jag vände blicken mot Leo, som plötsligt hade blivit skär om kinderna. För att ingen skulle märka det svarade jag ’sanning’.

”Jag ställer samma fråga eftersom jag inte kan komma på någon annan. Men du behöver bara svara ja eller nej.”
”Om jag gillar någon just nu? Ja, det gör jag”, svarade jag och slog ner blicken, rädd för att Leo skulle kunna läsa sitt namn i min blick.

Leken fortsatte in på småtimmarna och när jag väl fick ett sms från mamma som sa att det var dags att komma hem var klockan redan halv två. Efter att ha sagt hejdå till alla och kramat om Leo lite längre gick jag ut i hallen och klädde på mig vinterkläderna. Precis när jag skulle trycka ner handtaget och gå ut hörde jag hur någon kom ut i hallen.

 ”Vänta, jag ska också gå, så kan vi slå följe”, sa Leo samtidigt som han hoppade i kängorna.

 ”Du bor ju åt motsatt håll idag. För du är väl hos din pappa?”

”Äh, jag kan slagga hos morsan. Dessutom är det ju trevligare att ha sällskap än att gå helt ensam.” Han log när han sa det men var ändå en aning seriös.

Väl ute i den kyliga, stilla vinternatten började vi gå i långsamt takt hemåt. Det var ett behagligt tempo och tystnade mellan oss var inte jobbig utan behaglig, den också. Huttrandes drog jag halsduken tätare om halsen och mössan drogs längre ner på huvudet. När man andades kom det imma. Jag tittade upp på himlen och till min stora glädje kunde man se några stjärnor – något som var ganska ovanligt här i stan med alla dess gatulyktor och andra ljuskällor. Tids nog började vi prata om kvällen, skolan, kommande lov, allt. Alltför snart kom vi fram till mitt hus och jag kände en sorts panik över att behöva gå in. Helst av allt skulle jag vilja stå här för alltid. Efter att ha stått och pratat i tio minuter kom jag på att Leo kanske ville gå hem så jag avrundade samtalet, förklarade att jag skulle in och kramade om honom länge. Det var en mysig och varm kram, trots alla vinterkläder. Med ett sista tryck avslutade jag kramen (trots att jag inte ville) och vände mig om. Fundersam började jag gå in på tomten med tankarna ilande i huvudet. Jag vet inte om jag hade hört fel men det hade låtit som om han sa ’Det är du’. Om jag ändå visste vad han menade. Han kanske menade att det var jag som han menat tidigare men det skulle jag aldrig få reda på eftersom jag var för feg. Jag skulle aldrig våga fråga honom i skolan och skulle alltså inte få reda på något. Plötsligt kände jag en känsla av att jag var tvungen att berätta för honom nu. Det var antingen vinna eller försvinna. Det var dags att få svar på frågan som jag hade velat få svar på under flera månader nu. En fråga som skulle komma att förändra allt. Fråga honom vad han tänkte om vår relation.

Tusen tankar gick runt i huvudet när jag småsprang efter honom. Hur snabbt kunde en människa gå egentligen? Till slut fick jag syn på hans bruna kalufs längre fram och sprang snabbare. Leo måste ha hört mig för snart vände han sig om. Utan ett ord sprang jag fram till honom och kysste honom. Överrumplad stod han bara där. Det kanske var ren inbillning men det kändes som om han vid ett tillfälle kysste mig tillbaka. Nu behövde jag inte fråga något. Det var svar nog.

 ”Vi ses på måndag”, sa jag efter att ha avslutat kyssen. Backandes började jag röra mig hemåt. Leo stod och såg efter mig. Han nickade bara och verkade inne i sina tankar. Precis innan jag vände mig om såg jag hur han sprack upp i ett leende. Nöjd med vad jag precis hade gjort gick jag med lätta steg och ett leende på läpparna. Hur det skulle bli på måndag, visste jag inte. Det jag visste var att jag denna kväll hade vuxit som person. Resten var bara att vänta och se…

…”Varför ligger du där och flinar för dig själv?”, jag kom tillbaka till nutid där jag låg morgontrött i min säng. Leo stod i dörröppningen till mitt rum, fullt påklädd.

”Vad tidig du är! Jag har inte hunnit gå upp än”, skrattade jag och drog täcket närmare kroppen.

”Tidig? Klockan är elva och om vi ska hinna med alla våra planer idag måste vi snart röra på oss. Men först vill jag veta vad du tänkte på.” Medan han sa den sista meningen kröp han ner bredvid mig och la sig nära. ”Med tanke på ditt leende måste det ha varit en bra tanke.”

 ”Jag tänkte tillbaka en månad. På hur glad jag är att jag sprang efter dig”, jag kröp närmare honom och lutade huvudet mot hans arm.

”Det är jag också”, svarade han och log glatt mot mig och fick sedan ett drömmande uttryck. Jag förstod att han tänkte tillbaka. Medan han låg och tänkte tillbaka låg jag och tittade på honom. Jag var lycklig över att äntligen kunna kalla honom min.


 Så var novell 6 klar! Nästa novell blir det triangeldrama…! Kommentera gärna, vill veta vad ni tänker och tycker.

//Viktoria