Inga idéer
Tjena morsen i galoschen!
Anledningen till att jag inte har uppdaterat på aaaalldeles för lång tid är för att jag helt enkelt inte vet vad nästa novell ska handla om. Jag har så kallad idétorka.
Kom gärna med förslag på vad nästa novell kan handla om så ska jag se vad jag kan åstadkomma.
Novell 8 - Alla dessa blickar
Han var fast. Hur han än skulle komma att försöka skulle han inte kunna sluta tänka på henne. Inte för att han ville det. Bara han tänkte på henne eller hörde hennes namn i korridoren kom han att bli alldeles varm inombords. Det var ren lycka som bubblade inom honom. För några månader sedan skulle han aldrig kunnat tro att han skulle få upp ögonen för henne. Hon var inte lik någon av de som han hade träffat förut. Eller, träffat var fel ord. Han hade ju inte träffat henne, han aldrig pratat med henne. För henne var han nog vilken gymnasieelev som helst. Hon såg honom säkert som en kaxig tredje ringare som skulle visa för de yngre att de inte hade något att komma med. Det var i och för sig inte helt otänkbart då han umgicks med några av skolans bråkstakar – även kända som skolans mest populära. Han hade själv varit sådan – en bråkstake – förra året. Han hade varit full av fördomar och alltid på gång med något som ansågs dåligt. Nu för tiden skämdes han hur han hade betett sig. Han hade vaknat upp en morgon och insett att han inte kunde fortsätta som han gjorde. Det var på tiden att växa upp och börja ta ansvar. Så medan hans polare fortsatte som vanligt, gick han igenom förändringar som kom att ändra honom för all framtid och hans syn på tillvaron. Samtidigt som han ville ta avstånd från allt buseri kunde han inte överge sina vänner, vänner som han hade haft sedan början av gymnasiet.
Med hjälp av förändringen hade han nu hittat henne. Som tidigare nämnt var hon inte lik någon annan. Hon var varken snygg eller söt – hon var vacker. Vid första anblick såg hon ut som vilken annan tjej i första ring som helst. Hennes utseende var alldagligt och inte speciellt andlöst. Det var inte förrän man hade sett hennes ögon som man förstod. Första gången han hade sett in i hennes ögon var när de möttes i korridoren under den första veckan i skolan. Han hade fått tvinga sig själv att inte där och då dra efter andan. Det var den varmaste bruna ögonfärg som han hade sett. De hade glittrat till när hon mötte hans blick och det hade bildats rynkor runt ögonen när hon hade lett prövande mot honom. Ett leende som han snabbt hade besvarat. Det var då som han hade blivit trollbunden av henne.
Han satt i korridoren nu med sina kamrater med bredvid sig. De höll, som vanligt, på att prata om hur de skulle supa sig fulla senare samma kväll och sedan dra ut på stan. Det gamla vanliga, alltså. Nu för tiden stängde han av när de började prata sådant strunt. Istället för att lyssna på dem när de pratade tog han upp sin mobil och fipplade med den. Det var då som han hörde skrattet. Ett skratt som han skulle känna igen var som helst, när som helst. För att vara riktigt säker tittade han åt vänster. Där stod hon med tre klasskamrater och skrattade åt något som någon av dem precis hade sagt. Han tittade på henne medan hon skrattade så att hon knappt fick luft. Själv började han le. Hennes skratt speglade lycka och glädje. Han skulle kunna sitta där och lyssna på hennes skratt timmar i sträck. Som på en given signal vände hon på huvudet och mötte hans blick. Hon slutade skratta och log istället generat. En röd nyans spred sig över hennes ansikte. För att hon inte skulle bli allt för generad gav han henne ett glatt leende. Det gav rätt effekt för snart log hon större. Fortfarande en aning generad slog hon ner blicken i golvet men han kunde se hur hon sneglade mot honom.
Hon var fast. Hur hon än skulle komma att försöka skulle hon inte kunna sluta tänka på honom. Inte för att hon ville det. Hon visste att hon inte hade en chans. Han var en av skolans popläraste och mest eftertraktade killar och han var en tredje ringare. Hur hon än skulle försöka skulle han aldrig få upp ögonen för henne. Varför skulle han, egentligen? Han kunde i princip få vem som helst på skolan. Hon skulle alltid vara det sista valet. Hon var varken snygg eller söt och skiljde sig inte från mängden samt att hon var en första ringare. Redan första veckan hade alla första ringare fått klart för sig att de inte hade något att komma med och att det var treorna som styrde och ställde. Det var inte smart att trotsa dem, det hade de alla fått veta på ett eller annat sätt och detta tog hon till sig. Därför försökte hon smälta in så mycket som möjligt för att slippa bli nästa ”offer”. Trots detta kunde hon inte undgå från att snegla mot honom så fort ett tillfälle gavs.
Redan första veckan hade hon sett honom och sedan dess hade hon haft honom i tankarna. Det var ögonkontakten, som de hade fått, som hade kommit att göra detta mot henne. När hon hade mött hans ögon hade hennes hjärta slagit ett extra slag. Aldrig förr hade hon skådat sådana blå ögon. De var isblå. Hon hade studerat honom och då märkt hur han hade stelnat till. Vad det berodde på, det visste hon inte. Hon visste dock att hon ville möta hans blick igen.
Hon stod nu i korridoren, utanför klassrummet, tillsammans med tre av sina klasskamrater och skrattade så att magen värkte. Även om hon ville skratta tystare gick det inte, det var som om hon inte skulle kunna få ut allt om hon inte skrattade högt. Detta resulterade så klart i att hon fick många blickar där hon stod och knappt fick luft. Medan hon stod där kände hon hur någon tittade extra mycket. För att se vem det var tittade hon åt höger och mötte hans blick. Genast blev hon generad och log lite smått. Han började då le större och hon kände hettan på kinderna ännu mer. Plötsligt märkte hon hur han reste sig upp och började gå mot henne. Hon såg på sina kompisar för att se ifall de hade märkt något men de var alldeles för upptagna med att prata om något annat. Hon vände blicken återigen mot honom och märkte att han var närmare än vad hon trott. Snart var han framme vid henne och såg med ens lite blyg ut. Det var nog inget jämfört med hur hon kände sig.
”Hej”, sa han prövande, ”jag tänkte bara presentera mig då det är lite småfånigt att inte göra det eftersom…ja, du vet…” Han slutade prata.
”Ja, jag vet. Konstigt att stirra på samma människa utan att veta hans namn”, svarade hon och sträckte sedan fram handen. ”Olivia.”
”Theo”, han skakade hennes hand. ”Det här kanske låter konstigt men du har de häftigaste ögonen jag sett.”
”Jag som tänkte samma sak om dina”, skrattade hon lite generat.
Deras blickar möttes igen och denna gång glittrade bådas ögon lika mycket. Mer behövdes inte bli sagt.
Förlåt
Ska verkligen försöka lägga upp nästa novell redan ikväll!
Ber tusen gånger om ursäkt för USEL uppdatering.
Alla Hjärtans Dag
Tyvärr kommer det ingen ny novell förrän kanske lördag. Jag har äckligt myket i skolan just nu men skriver lite så fort jag får några minuter ledigt.
Min dag har faktiskt inte varit så jobbig som jag trodde att den skulle bli. Den började dock på botten men sakta men säkert har den blivit allt bättre. Just nu är jag väldigt glad, av en speciell anledning.
Hur har er dag varit? Dela gärna med er!
Kram Viktoria
Novell 7 - Det svåra men ack så uppenbara valet
Återigen gick jag igenom alla fördelar med dessa två. Jag började, som alltid, med Robin, killen som jag hade känt i snart tio år. Vi hade inte alltid varit lika nära som vi var nu. Faktum var att vi för endast ett och ett halvt år sedan var fiender och tog varje chans vi fick att bråka med varandra. Nu, 18 månader senare, fanns inget spår av vårt lilla krig – bortsett från ett och annat ärr. Robin hade blivit totalt förändrad och bakom sitt hårda yttre var han en känslig kille som var en aning osäker. Han vill alltid ha bekräftelse på allt han gjorde, oavsett om det var val av kläder eller om det var en uppsats. Det var inte den bild man fick av honom först. Som första intryck fick man att han var en kaxig och stöddig tonåring med aningen för mycket vax i håret. Om man kollade på ögonen skulle man få en helt annan uppfattning. Varje gång som vi möttes glittrade hans ögon till. När jag såg in i dessa ögon, glada och varma, tog mitt hjärta ett skutt. Oavsett vilket humör jag var på kunde han få mig att le. Dock kunde jag inte släppa tanken på att vi kanske skulle komma att hamna i gamla banor och sluta upp som fiender. Det var jag inte redo för, jag vill inte äventyra får vänskap.
Än en gång hörde jag orden som Robin hade sagt när han mer eller mindre hade förklarat sina känslor för mig. ”Vad som än händer i framtiden mellan oss vill jag att vi ska fortsätta vara vänner, jag vill inte gå tillbaka till det som vi hade förut. Om du väljer någon annan kan jag leva med det. Oavsett hur jobbigt det kommer bli kommer jag inte bryta kontakten.” Hur mycket jag än önskade att det han sa var sant fanns ändå tvivlen där. Han skulle med största säkerhet bli sårad om jag valde Samuel.
Samuel var den andra killen, vars känslor jag för tillfället lekte med. Vi hade träffats för cirka fyra månader sedan genom att vår gemensamma vän hade presenterat oss för varandra. Tydligen skulle jag och Samuel passa bra ihop. Redan från början hade han visat stort intresse och var väldigt mån om att hålla kontakten. Inte mig emot, då jag helt klart hade blivit intresserad så snart jag såg honom. Jag hade bara hört gott om honom och han verkade inte göra en fluga förnär. Med sitt sandblonda, tillfixade hår, gröna djupa ögon och ett leende som strålade av lycka, var det inte så konstigt att han lätt fick mig på fall. Han hade mörka ögonfransar som ramade in ögonen och i kinderna kom smilgropar fram när han log brett eller skrattade. Ett skratt som fick en att känna sig alldeles varm inombords, ett skratt som fick vem som helst att må bättre. Samuel var inte rädd att säga vad han tyckte utan sa hur han kände och om han fick en chans att ge en komplimang, tog han den. Jag beundrade honom för hans starka självförtroende. Dock visste jag inte om han skulle bli ju bättre man lärde känna honom. Jag visste inte om han till slut skulle kunna säga vad som helst, även saker som sårade. Till skillnad från Robin hade Samuel inte yttrat ett ord som bevisade att han gillade mig men om jag skulle se till hur han var med mig och om jag skulle lyssna på min väns ord, tydde allt på att han hade känslor.
Valet var oerhört svårt och jag vet inte hur många gånger jag hade jämfört fördelar och nackdelar. Säkert ett tiotal gånger vid det här laget. Jag hade lovat mig själv att jag skulle ’välja’ inom en vecka. Dels för att det var elakt mot killarna att låta de vänta på svar och dels för att jag mådde dåligt på grund av det här. Det tog på krafterna att vara så kluven. Först nu förstod jag varför kärlek medförde problem samtidigt som det var så fint.
För att få klarhet i mina tankar tog jag på mig ballerinaskorna och jeansjackan och gick ut. Det enda jag hade med mig var nycklar och mobil. Frustrerad och med tusen tankar gick jag runt. Vart jag gick, uppfattade jag inte, det var inte förrän jag stannade för att hämta andan som jag insåg vart jag hade gått. Det var platsen som han hade visat mig för cirka en månad sedan. Vi hade umgåtts hela dagen och gick sedan ut för att få lite luft. Jag log åt minnet från den kvällen…
…Det var förvånansvärt varmt för att vara sent på kvällen i början av maj. Luften var frisk och det enda som hördes just nu var våra fotsteg. Vi hade hamnat i en rytm och våra fötter slog i marken samtidigt. Jag gick så pass nära honom att jag kunde känna hans kroppsvärme som strålade från honom. Han hade sprutat på sig parfymen som han visste att jag gillade. Det fick mig att le – han hade ansträngt sig lite. För tillfället kände jag att jag skulle kunna klara av vad som helst, som om det inte fanns några problem alls, som om det bara var jag och han. Jag lät honom leda vägen då han verkade vara på väg någonstans. Jag tänkte inte fråga var han var på väg, jag skulle bara följa med och visa att jag litade på honom. Dock tog min nyfikenhet över väldigt snabbt och snart kunde jag inte hålla mig.
”Vart är vi på väg?” frågade jag och tittade upp på honom. Månen speglades i hans ögon.
”Du får se snart, det är inte speciellt långt”, svarade han och mötte min blick. ”Det är en plats som du säkert redan har varit på. Den är inte speciell utåt men efter att jag har berättat vad den betyder för mig kommer du nog se den med andra ögon.” Med det sagt gick vi vidare under tystnad. Snart stannade vi vid den lilla dammen. Här hade jag varit många gånger. Platsen var väldigt fin men det var inte så ofta som jag kom hit numera. Den låg åt fel håll från allt annat. Intill dammen fanns en träbänk som många hade ristat in namn och tankar på. Förundrad gick jag fram och tittade på allt som stod.
J&A-4ever, Skit, Helvete, Vet inte vad jag ska ta mig till, Jag älskar dig
Det var endast fem saker av alla hundratals som stod. Någon gång skulle jag gå hit och kunna rista in mitt namn och någon annans namn. Det var en sak att lägga på minnet. Jag satte mig ner på bänken och tittade bort på honom, där han stod vid dammen och tittade ut. Han var vacker, det fanns inget bättre ord. Jag flyttade inte blicken från honom vilket resulterade att jag mötte hans blick när han vände sig om. Det såg ut som om han skulle säga något, förhoppningsvis skulle han berätta vad denna plats betydde för honom.
”Jag brukar gå hit ganska ofta. Gärna på kvällen, då är det nästan alltid tomt. Första gången jag gick hit var när jag ’rymde’ hemifrån. Jag tror att jag var arg för att jag inte fick som jag ville.” Han flinade när han sa det sista, som om han skämdes lite över minnet.
”Sedan dess har jag gått hit när jag är arg eller bara behöver tänka eller för att se om någon mer har skrivit på bänken”, fortsatte han och pekade på bänken som jag satt på.
”Hur många har du berättat det här för?” frågade jag, förundrad över den härliga stämningen som denna plats utstrålade.
”Några stycken, bara. För mina närmsta vänner och min bror. Det var brorsan som hittade mig här när jag rymde.”
Utan ett ord gick jag fram till honom och kramade om honom.
”Tack för att du berättade om den här platsen för mig”, mumlade jag och lutade huvudet mot hans bröstkorg…
…Plötsligt var allt glasklart. Det var endast det minnet som behövdes för att jag skulle kunna bestämma mig. Egentligen hade det inte varit något att bestämma. Den kvällen gjorde jag mitt val men jag insåg det inte förrän nu, en månad senare. Jag visste att vilket val jag än gjorde skulle vara riskabelt men i nuläget var jag villig att riskera detta. Utan honom skulle jag inte klara mig. Jag behövde få känna hans armar om mig och känna mig trygg. Snabbt kollade jag tiden och insåg att det var ganska sent men beslutade mig för att ändå be honom komma hit. Han hade ändå inte gått och lagt sig.
Jag måste träffa dig. Är vid den speciella platsen som egentligen inte är speciell alls.
Efter att ha tryckt på skicka-knappen satte jag mig på bänken och väntade.
Förhoppningsvis skulle han se meddelandet och komma hit. Jag bestämde mig för att vänta i en halvtimme. Snart såg jag en cykellampa och kunde urskilja honom på cykeln. Oavsiktligt började jag le och jag kände hur det började hetta i ansiktet. Plötsligt kände jag mig en aning nervös, vad skulle jag göra om han avvisade mig? Mer hann jag inte tänka förrän han hade stannat cykeln och stod mitt emot mig. Han var andfådd, han hade alltså skyndat hit. Det fick mig att sluta tvivla. Han hade förstått mitt meddelande och han hade skyndat hit. Utan ett ord gick jag fram till honom och kramade om honom. Till slut släppte jag taget och tittade upp och in i hans ögon. Han förstod för han började le allt större.
”Har du äntligen bestämt dig?”
”Det var egentligen inget val att göra, men ja, jag har bestämt mig. Det har varit du hela tiden men jag har insett det förrän nu. Du är så modig. Du visade mig den här platsen och berättade vad den betydde för mig. Att du litar så mycket på mig, det betyder mycket för mig.”
Åt det svarade han inte utan log bara och kramade om mig igen.
”Den här platsen är vacker på kvällen”, mumlade han och strök mig över ryggen.
”Du är vacker, Robin.”
Så där! Nu är den sjunde novellen uppe. Kommentera gärna, det gör min dag!
//Viktoria
Nästa novell
Ska nu precis sätta mig och skriva början på nästa novell! Kommer upp på bloggen senast på lördag.
Novell 6 - Sanning eller konsekvens
…Det var väldigt varmt inne nu. Med tio personer i ett och samma rum blev det oftast varmt och luften blev dålig. Dock ville jag verkligen inte lämna min plats – jag hade det riktigt trevligt där jag satt vid långbordet. Trevligt hade i och för sig alltid. Till skillnad från mig – som inte gjorde mycket väsen av mig eller gillade att komma på spontana idéer – var min bästa vän raka motsatsen. Hon föredrog att vara den som hittade på saker och älskade att ha middagar med sina närmsta vänner. Så därför satt vi nu här, vid ett långbord hemma hos henne. Hon hade i måndags ringt mig och berättat att hon ville samla ihop gänget och ha en middag. Eftersom de flesta av oss gick på olika skolor nu för tiden hade det varit osäkert ifall alla skulle ha möjlighet att komma men, hör och häpna, alla hade kunnat. Dock vet jag inte om många hade fått avboka andra planer. Det hörde egentligen inte hit. Det viktigaste var att alla hade kommit ändå och det kändes som om vi inte hade varit splittrade en dag.
Efter att ha suttit länge vid bordet och ätit oss proppmätta kom vi överrens om att vi skulle spela snurra flaskan, eller ’Sanning eller konsekvens’ som många föredrog att kalla det. Leken hade blivit som en tradition – varje gång som vi alla träffades skulle vi hinna med åtminstone ett varv. Så där för satt vi nu på vardagsrumsgolvet i en ring med en pet-flaska i mitten, redo att snurras. Runt om oss hade vi tända ljus för att få bättre stämning och höja mysfaktorn. Snart tystnade alla, spända och förväntansfulla. En kompis, Sandra, fick börja snurra flaskan och precis innan flaskan sattes i snurr ropade ännu en vän, Erica.'
”Vänta! Vi har inte gått igenom reglerna”, utbrast hon. Here we go, tänkte jag. Den ständiga kommentaren som en var näst intill tvungen att säga. Ingen ville egentligen men det var standard, en del av traditionen och traditioner var inte till för att brytas.
Alla tittade på mig och jag insåg att en suck hade undsluppit mig. Uppmuntrande tittade alla på mig. Det var alltså jag som skulle dra reglerna. Jag, som alltid hade varit den mest ansvarsfulla av oss.
”Okej. Om man väljer sanning måste man svara ärligt på frågan, oavsett hur pinsam eller obekväm frågan är. När det gäller konsekvens”, jag flinade till åt de olika grimaserna som vissa gjorde när jag sa ’konsekvens’ istället för ’konka’. ”När det gäller konsekvens får det inte vara alltför grovt. Om personen som väljer konsekvens tycker att uppdraget är överdrivet sker den vanliga omröstningen.” Alla nickade och förstod att spelet därmed kunde börja. Flaskan snurrades och alla drog teatraliskt efter andan när den stannade på Simon.
”Jag börjar med sanning”, sa han direkt, innan han hade fått frågan.
”Tråkigt, men okej”, kontrade Sandra, ”hm, är du på G med någon?”
”Nej, tyvärr är jag ju inte det”, Simon låtsades se ledsen ut. Strax efteråt sprack han upp i ett leende och satte flaskan än en gång på snurr. Denna gång hamnade den på Leo. Oavsiktligt började jag le mer och fylldes av värme. Han stelnade till när han såg att det var honom som flaskan hade stannat på. Han var vacker, där han satt i ljusstrålarna från olika värmeljus.
Med det sagt måste jag nog berätta vem Leo är. Alla i det gänget har känt varandra i cirka fem år, vissa längre. I fyra och ett halvt år har jag bara sett Leo som en snäll kamrat men för ett halvår sedan började vi två på samma gymnasium och umgicks mycket med varandra. Efter att ett halvår har gått har jag insett att Leo är mer än en vän för mig. Det är som om jag ser honom på nytt. Hans charmiga personlighet tillsammans med det busiga leendet gör mig alldeles knäsvag. Dock vågar jag inte berätta något för honom om mina känslor eftersom jag är väldigt blyg av mig. Dessutom är jag en sådan som överanalyserar allting och tänker att det värsta ska ske.
Jag kom tillbaka till rummet och verkligheten av att någon petade mig på axeln. Efter att ha ryckt till var jag tillbaka. ”Det är din tur att välja”, förklarade Leo, som jag råkat lägga blicken på där han satt mittemot.
”Har du redan svarat?” Som svar på det fick jag blickar som förtydligade att jag hade missat allt genom mitt dagdrömmande. ”Så vad svarade du?”
”Leo valde sanning och fick frågan ’Om du gillar någon, vem är det i sådana fall?’ och han svarade att det var någon i det här rummet”, berättade Simon, stolt över sin fråga, samtidigt som han med mystisk blick spejade över rummet. Jag vände blicken mot Leo, som plötsligt hade blivit skär om kinderna. För att ingen skulle märka det svarade jag ’sanning’.
”Jag ställer samma fråga eftersom jag inte kan komma på någon annan. Men du behöver bara svara ja eller nej.”
”Om jag gillar någon just nu? Ja, det gör jag”, svarade jag och slog ner blicken, rädd för att Leo skulle kunna läsa sitt namn i min blick.
Leken fortsatte in på småtimmarna och när jag väl fick ett sms från mamma som sa att det var dags att komma hem var klockan redan halv två. Efter att ha sagt hejdå till alla och kramat om Leo lite längre gick jag ut i hallen och klädde på mig vinterkläderna. Precis när jag skulle trycka ner handtaget och gå ut hörde jag hur någon kom ut i hallen.
”Vänta, jag ska också gå, så kan vi slå följe”, sa Leo samtidigt som han hoppade i kängorna.
”Du bor ju åt motsatt håll idag. För du är väl hos din pappa?”
”Äh, jag kan slagga hos morsan. Dessutom är det ju trevligare att ha sällskap än att gå helt ensam.” Han log när han sa det men var ändå en aning seriös.
Väl ute i den kyliga, stilla vinternatten började vi gå i långsamt takt hemåt. Det var ett behagligt tempo och tystnade mellan oss var inte jobbig utan behaglig, den också. Huttrandes drog jag halsduken tätare om halsen och mössan drogs längre ner på huvudet. När man andades kom det imma. Jag tittade upp på himlen och till min stora glädje kunde man se några stjärnor – något som var ganska ovanligt här i stan med alla dess gatulyktor och andra ljuskällor. Tids nog började vi prata om kvällen, skolan, kommande lov, allt. Alltför snart kom vi fram till mitt hus och jag kände en sorts panik över att behöva gå in. Helst av allt skulle jag vilja stå här för alltid. Efter att ha stått och pratat i tio minuter kom jag på att Leo kanske ville gå hem så jag avrundade samtalet, förklarade att jag skulle in och kramade om honom länge. Det var en mysig och varm kram, trots alla vinterkläder. Med ett sista tryck avslutade jag kramen (trots att jag inte ville) och vände mig om. Fundersam började jag gå in på tomten med tankarna ilande i huvudet. Jag vet inte om jag hade hört fel men det hade låtit som om han sa ’Det är du’. Om jag ändå visste vad han menade. Han kanske menade att det var jag som han menat tidigare men det skulle jag aldrig få reda på eftersom jag var för feg. Jag skulle aldrig våga fråga honom i skolan och skulle alltså inte få reda på något. Plötsligt kände jag en känsla av att jag var tvungen att berätta för honom nu. Det var antingen vinna eller försvinna. Det var dags att få svar på frågan som jag hade velat få svar på under flera månader nu. En fråga som skulle komma att förändra allt. Fråga honom vad han tänkte om vår relation.
Tusen tankar gick runt i huvudet när jag småsprang efter honom. Hur snabbt kunde en människa gå egentligen? Till slut fick jag syn på hans bruna kalufs längre fram och sprang snabbare. Leo måste ha hört mig för snart vände han sig om. Utan ett ord sprang jag fram till honom och kysste honom. Överrumplad stod han bara där. Det kanske var ren inbillning men det kändes som om han vid ett tillfälle kysste mig tillbaka. Nu behövde jag inte fråga något. Det var svar nog.
”Vi ses på måndag”, sa jag efter att ha avslutat kyssen. Backandes började jag röra mig hemåt. Leo stod och såg efter mig. Han nickade bara och verkade inne i sina tankar. Precis innan jag vände mig om såg jag hur han sprack upp i ett leende. Nöjd med vad jag precis hade gjort gick jag med lätta steg och ett leende på läpparna. Hur det skulle bli på måndag, visste jag inte. Det jag visste var att jag denna kväll hade vuxit som person. Resten var bara att vänta och se…
…”Varför ligger du där och flinar för dig själv?”, jag kom tillbaka till nutid där jag låg morgontrött i min säng. Leo stod i dörröppningen till mitt rum, fullt påklädd.
”Vad tidig du är! Jag har inte hunnit gå upp än”, skrattade jag och drog täcket närmare kroppen.
”Tidig? Klockan är elva och om vi ska hinna med alla våra planer idag måste vi snart röra på oss. Men först vill jag veta vad du tänkte på.” Medan han sa den sista meningen kröp han ner bredvid mig och la sig nära. ”Med tanke på ditt leende måste det ha varit en bra tanke.”
”Jag tänkte tillbaka en månad. På hur glad jag är att jag sprang efter dig”, jag kröp närmare honom och lutade huvudet mot hans arm.
”Det är jag också”, svarade han och log glatt mot mig och fick sedan ett drömmande uttryck. Jag förstod att han tänkte tillbaka. Medan han låg och tänkte tillbaka låg jag och tittade på honom. Jag var lycklig över att äntligen kunna kalla honom min.
Så var novell 6 klar! Nästa novell blir det triangeldrama…! Kommentera gärna, vill veta vad ni tänker och tycker.
//Viktoria
Tips på novell?
Om någon har tips på vad en novell kan handla om - säg gärna till då! Dock ska det vara ämnen så att man kan skriva lyckliga slut.. :)
//Viktoria
Nästa novell
Förhoppningsvis kommer nästa novell inom snar framtid! Har lite idétorka just nu men ska nog komma på ett ämne som nästa novell ska handla om! :D
//Viktoria
Novell 5 - Till vi möts igen
Snart började tåget rulla och jag kunde pusta ut. Jag hade klarat mig igenom halva året redan. Ett halvår som hade bestått av högskolestudier och tentor. Nog var jag värd lite ledighet nu. Under terminen som gått hade jag funderat mycket på vad jag skulle göra när jag blev ledig. Vart jag skulle ta vägen innan julhelgen kom. Jag hade snart insett att den enda plats som jag ville vara på var familjens semesterstuga uppe i Dalarna. Den röda stugan precis intill Dalälven. Det var otroligt vackert där på vintern. Snön som låg i drivor och älven som aldrig frös på men som lugnade sig på vintern. Ibland kunde det även bildas ett tunt islager lite var stanns på älven. Det jag mest såg fram emot, dock, var lugnet och tystnaden. Till skillnad från stan, med dess ständiga ljud av trafik och fabriker, var Dalarna ett paradis, året runt. Med vetskapen om att jag skulle bli hämtad av min morbror när jag kom fram, lutade jag mig tillbaka i sätet och ställde in mig på den långa tågresan från Göteborg till Leksand. Helt inne i musiken som jag lyssnade på märkte jag inte personen som stannade vid mitt säte. Det var inte förrän personen i fråga satte sig på det tomma sätet bredvid mig. Snabbt och diskret sneglade jag på personen och kunde konstatera att denna någon var en kille i min ålder. Mellan 22 och 25 år, skulle jag gissa. Antagligen var jag inte så diskret för snart vände kille på huvudet och mötte min blick med sin egen. Han log ett snett och artigt leende, som jag snabbt besvarade. Det var något med hans utseende som gjorde mig tankfull. Min hjärna talade om för mig att det var något över hans bruna hår, rosiga kinder, olivfärgade hud och bruna ögon som påminde mig om någon. Förmodligen någon som jag sett på stan eller på skolan, tänkte jag för mig själv och gick inte närmare in på det.
En stund senare kom konduktören och ville se biljetterna. Både jag och killen bredvid mig räckte fram biljetterna samtidigt. Efter att konduktören tittat på de båda biljetterna tittade han på oss och gav oss en vänlig blick.
"Reser ni tillsammans? Jo eftersom ni har samma slutdestination, menar jag", forsatte han när han såg våra frågande blickar.
Jag skakade på huvudet som svar och konduktören önskade oss en trevlig resa.
"På väg hem eller bort?", hörde jag sedan någon fråga. Jag tittade upp och mötte killens frågande blick.
"Åh, bort. Jag ska till min morbror", svarade jag. "Du?"
"Både och får jag nog säga. Jag bor i Leksand nu men bodde i Göteborg till jag var 16 år. Så jag har bott i Leksand, få se...sju år", förklarade han. "Anton, förresten. Kanske lika bra att presentera sig eftersom vi ska sitta här i flera timmar tillsammans."
Jag tog tag i hans utsträckta hand och menade att skaka den när det plötsligt gick upp för mig vem den här personen var. Det där fasta handslaget skulle jag komma ihåg var som helst, även om det gått sju år sedan jag sedan sist kände det. Alla bitar föll på plats och alla frågetecken ersattes av stora utropstecken.
"Anton Lindquist, eller hur?" frågade jag, trots att jag var näst intill helt säker. Han nickade avvaktande. "Det är jag, Becca!"
Nu avtog nickandet och ersattes istället av ett chockat men igenkännande uttryck.
"Becca!? Jag tyckte väl att du var bekant!" Han sträckte ut armarna så gott det gick för att sekunderna senare kunna dra in mig i en omfamning.
Kramen varade längre än tänkt och jag kände känslorna blossa upp, känslor som jag inte känt för någon annan sedan jag var 16. Med en harkling släppte jag Anton och tittade ner på mina händer, angelägen om att inte möta hans frågande blick. Jag såg i ögonvrån hur han böjde ner huvudet för att kunna möta min blick men jag vred då huvudet bort från honom och tittade istället ut genom fönstret. Min syn blev suddig av tårarna som hade börjat bildas. Tårar som förrädiskt nog skulle börja brinna ner för mina kinder. Snart kände jag Antons hand på min kind.
"Du, hur är det?", mumlade han samtidigt som han torkade bort mina tårar.
"Hur tror du", svarade jag med ett plötsligt raseri. "Hur skulle du känna om du mötte den person som du en gång älskat, samtidigt som du var så besviken på personen eftersom han var den som svek och sårade dig djupt?" Jag mötte han förvånade blick med min ursinniga blick.
"Svek jag dig? Jag ville lika lite som du flytta. Dock hade jag inget val, då jag var 16 år!" Antons kinder började bli röda, som de alltid blev när han blev irriterade, arg eller ledsen. I nuläget visste jag inte vad det var han kände som gjorde hans kinder rosiga.
"Men du lovade att vad som än hände skulle vi hålla kontakten och att vi snart skulle ses igen. Det höll inte så länge då du slutade svara på mina samtal och meddelanden." Nu forsade tårarna, men inte på grund av att jag var ledsen (vilket jag i och för sig också var), utan för att jag var arg. I andra situationer hade jag varit rädd för att någon utomstående skulle lyssna på vårt samtal men inte nu.
"Jag klarade inte av det, okej? Vårt avsked slet mig i delar. Det tog lång tif att bli hel igen. Tro mig, jag försökte ringa och svara men då skulle det brista inom mig igen. Du har ingen aning om hur många gånger jag slog ditt nummer för att i sista sekund trycka på röd knapp istället för grön. Avskedet var det svårast jag någonsin varit med om. Allt brast!"
Förstummad satt jag där och stirrade ut i luften, helt borta i andra tankar, i minnen. Jag tänkte tillbaka på den där dagen för cirka sju år sedan...
•
Det var tidigt på morgonen. Anton skulle åka senast åtta eftersom resan som han och hans familj hade framför sig var lång. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken då jag tittade upp på Anton. Det var bara en halvtimme kvar innan den mest underbara person skulle tvingas bort från mig. Jag mötte Antons blick och såg att hans ögon var blanka. Istället för att säga något kramade jag Anton hårt och länge. Mitt huvud vilade mot hans bröst och jag kände hur Anton la sin ena hand på mitt huvud. Snart hade vi stått där i tjugo minuter och Antons tröja hade blivit blöt av alla mina tårar. Vi hörde Antons ropa till honom att de skulle åka. Förtvivlat släppte jag taget om Anton för att kunna se honom bättre. Jag kunde läsa i hans blick den panik som började ta form. Utan ett ord tog han mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig. Kyssen speglade förtvivlan och jag ville att den aldrig skulle ta slut. Oturligt nog gjorde den så småningom det.
"Vi håller kontakten, eller hur?" frågade Anton. Till svar nickade jag, oförmögen att svara. Han kysste mig återigen och lutade sedan sin panna mot min. "Jag älskar dig, Becca. Glöm aldrig det", sa han och tittade mig intensivt i ögonen.
"Jag älskar dig, Anton. Gå nu, innan din mamma kommer hit.
Med det sagt och en sista kyss släppte han mig och gick med hängande axlar mot bilen. Innan han hoppade in vände han sig om och tog en sista titt på mig. Jag kunde se ända härifrån att han grät. Jag stod kvar och tittade på när de åkte. Jag stod så till dess att jag inte längre kunde se bilen. Tron om att jag skulle få se honom snart igen gav mig kraft att styra stegen hemåt, istället för att lägga mig ner på marken och låta allting brista.
•
Jag kom tillbaka till nutid. Mina tårar hade börjat rinna allt mer medan jag tänkte tillbaka på det.
"Jag älskade dig. Jag väntade varje dag på att jag skulle få höra något ifrån dig."
"Becca, tro inte annat än att jag älskade dig också. Jag blev aldrig hel igen, det har alltid varit en del av mig som saknats - du."
Min blick mötte hans. Först trodde jag att han skämtade men hans blick var seriös, inte ett uns av skämtsamhet. Utan ett ord tog han mitt ansikte mellan sina händer, precis som han hade gjort sju år tidigare, och närmade sig sakta. Han prövade min reaktion och snart kände jag hans läppar mot mina. Dessa oförglömliga läppar. Allt för snart tog kyssen slut. Plötsligt kändes det inte som om vi hade varit ifrån varandra alls. Försiktigt och sakta yttrade han de ord som en gång fått mig ur balans.
"Jag älskar dig, Becca. Visst har jag träffat andra som jag har tyckt om men det har inte gått en dag utan att jag tänkt på dig. Varje gång som jag har träffat någon ny har jag kommit på mig själv med att jämföra henne med dig."
Än idag fick dessa ord mig ur balans och äntligen kände jag mig hel igen.
Novell 4 - Andra steget
Det hade verkat som en smart idé just då. På så sätt skulle jag få se hans reaktioner samt få reda på ifall han kände likadant. Då, när jag la lappen i hans skåp, hade jag känt mig modig och skulle inte låta något eller någon stoppa mig. Nu, efter att jag hade gjort det, hade jag ångest och kom på vad jag borde ha skrivit men inte skrev och vad jag hade skrivit men inte borde ha skrivit. Allt som stod på lappen var också handskrivet. Inte för att det borde spela någon roll, eftersom han i vilket fall som helst inte skulle känna igen min slarviga handstil. Även om jag ångrade mig nu i efterhand var jag ändå spänd på att få se hur han betedde sig när jag kom till skolan. Eftersom han alltid kom tidigare än jag borde han i denna stund redan ha sett lappen. Viktigt att nämna är att det är den fjortonde februari - Alla Hjärtans-dag.
Med ett sista, djupt andetag drog jag upp den tunga porten in till skolan och steg in. Direkt möttes jag av värmen som fanns i skolan. Det luktade som vanligt - rengöringsmedel blandat med mat. Golven var smutsiga och blöta efter att alla hade stigit in med sina blöta vårskor. Var man än såg fann man skomärken på golven. Med stegen styrda mot skåpen försökte jag lugna ner mig själv en aning genom att försöka tänka på annat. Det gick i ungefär två sekunder, sedan var tankarna tillbaka. När jag kom till skåpen var han den första som jag såg. Mitt hjärta började med ens klappa snabbare och jag blev genast mycket varmare i kroppen och om kinderna. Samtidigt som jag fumlade med låset till mitt skåp hörde jag någon som harklade sig bakom mig. Jag kom av mig där jag stod. Den där harklingen skulle jag känna igen var som helst. Mycket riktigt stod han där när jag vände mig om. Obemärkt och oavsiktligt drog jag efter andan. Hans leende var slående vackert, han var slående vacker. Han log med hela ansiktet. Snabbt granskade jag honom från topp till tå. Det näst intill svarta håret låg perfekt med alla sina hårprodukter, skrattrynkorna under ögon hade kommit fram. Det var inte ofta det hände men när det väl hände spred sig en glädje genom hela kroppen. Vad han hade på sig var inte väsentligt i nuläget. Det som betydde något var hans leende som jag hela tiden återkom till. Jag vet inte om det var för att jag hade erkänt för mig själv hur jag egentligen kände eller om det var att han log större än vad han någonsin gjort förut. Det gav mig hopp. Kanske hade han läst lappen och listat ut att det var jag som hade skrivit den och nu hade kommit hit för att berätta att han kände likadant. När jag tittade ner på hans händer såg jag att han höll i något - lappen.
"Hej", sa han efter att ha kramat om mig.
"Hej", andades jag tillbaka. Även om jag hade känt honom länge var det som om jag såg honom för första gången.
"Jag är så glad, någon har skickat mig ett Alla Hjärtans-dagkort till mig". Bingp! Jag nickade ivrigt, mån om att han skulle fortsätta. "jag har tänkt och tänkt på vem det kan vara och har till slut kommit på den enda." Snart skulle det komma. ´Jag hoppades för allt i världen att han skulle säga att det var jag. "Det måste vara hon", fortsatte han och pekade på den sötaste tjejen i klassen.
Det var som om jag fick ett knytnävslag rakt i magen, som om golvet öppnade sig och jag föll. På en sekund hade jag gått från att vara osannolikt lycklig till alldeles...tom. Han hade inte listat ut vem det var. Mina farhågor stämde. Han kände inte samma som jag gjorde. För att inte göra det värre klistrade jag på ett leende och ljög om att jag tyckte det var roligt för hans skull. På utsidan försökte jag se glad och oberörd ut, medan jag på insidan grät av förtvivlan och kände hur mitt hjärta brast. Nu började jag räkna ner timmarna till dess att skolan slutade och jag kunde gå hem. Jag längtade till jag blev ensam och kunde förmå mig att gråta ut.
Så fort skolan var slut låste jag in mig på skoltoaletten i väntan på att alla skulle hinna gå. Jag orkade inte spela glad längre. Det var en oändlig väntan och jag fick använda den lilla kraft som jag hade kvar för att inte börja gråta här och nu. När jag inte längre hörde något utanför smög jag ut, packade ihop mina saker och började gå hemåt. Direkt när jag kom utanför skolans gränser kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna längre. De rann hejdlöst och jag var tacksam över att det regnade. På så sätt skulle ingen märka mina tårar.
Det tog ett tag innan jag insåg att jag inte var på väg hem, jag gick bara runt. Till slut satte jag mig på en stor sten och lät sorgen totalt övermanna mig. Det kan låta larvigt att bli så ledsen över att en kille inte delade ens känslor men för mig, en person som aldrig vågat ta första steget förut, var det stort och fruktansvärt. Jag satt där i något som kändes som en evighet innan jag hörde hur någon kom gående mot mig. När personen stod framför mig tittade jag upp. Där stod han med regndropparna rinnande ner över honom. Hans jacka var dyngsur och likaså hans skor, byxor och hår. Blicken han gav mig var något som jag hade svårt att tyda. Först tänkte jag på att han såg lycklig ut. Något som jag i denna situation tyckte var konstigt. Om vi hade haft ombytta roller skulle jag ha visat oro för min vän som satt på en kall sten i regnet och grät. Jag antar att vi är olika.
"Det var du", sa han efter en lång stund.
"Vadå jag?", frågade jag oförstående. Vad pratade killen om?
"Som skickade lappen. Nu har jag äntligen fått det bekräftat", fortsatte han.
Jag gav honom en frågande blick. Senast imorse hade han trott något annat. Han måste ha sett min frågande blick för han fortsatte.
"Direkt när jag läste lappen tänkte jag på dig. Din handstil och ditt språk. Sedan när jag såg din reaktion bev jag helt säker. Jag hade planerat att prata med dig men du försvann ju!"
"Så vad är det du försöker säga?", frågade jag osäkert samtidigt som jag ställde mig upp. Jag var rädd för vad han skulle säga härnäst.
"Jag ville så gärna berätta för dig. Jösses, jag har velat säga det länge men har aldrig riktigt vågat. Jag har varit rädd för att ta första steget och berätta hur mycket du betyder för mig. Och nu, när du har varit modig att berätta för mig och tagit första steget, är jag inte längre rädd för att ta nästa steg. Det andra steget.
"Och vad är det andra steget", viskade jag samtidigt som jag gick närmare honom.
"Andra steget är upp till mig. Jag är inte säker än vad andra steget ska vara..." Vi stod nu så att vi nästan nuddade varandra. Det enda som behövdes var att någon av oss böjde sig lite fram så skulle vi nudda varandra. Till min lättnad gjorde han det. Efter att ha pressat sina läppar mot min högra kind, kramade han mig länge.
"Det där var nog andra steget", mumlade han i mitt öra efter ett tag.
"Och det var ett perfekt andra steg, jag begär inget mer."
Kommentera gärna, det skulle göra mig väldigt glad! :) // Viktoria
Novell 3 - De rätta orden
”Vi kan väl vara vänner?” Dessa fem ord ekade i mitt huvud än idag, två månader efter att de hade yttrats. Varför sa jag så, egentligen, när mitt hjärta skrek i protest? Snart kom hans ansikte upp i huvudet. Jag såg framför mig hans sårade blick och munnen som hade blivit som ett rakt, tunt streck när jag sa de fem orden. Hur han sedan hade tvingat munnen till ett leende och ansträngt svarat att visst kunde vi det! Vi hade ju känt varandra sedan barnsben så varför skulle vi inte kunna vara vänner? Just i den stunden hade jag trott att allt skulle gå tillbaka som det brukade vara – att vi skulle kunna träffas bara vi två utan att det skulle kännas stelt. Så klart hade det inte blivit så, vi hade faktiskt inte pratat med varandra på sex veckor, det vill säga ända sedan skolavslutningen.
Anledningen till att jag kom att tänka på detta nu var att jag i just denna stund satt i bilen på väg till hans familjs sommarstuga för att vara där i en vecka. Precis som varje år åkte min familj till sommarstugan och hälsade på dem. Det hade vi alltid gjort, då våra mammor hade känt varandra sen Åminnes tillbaka. Förut hade vi tillbringat hela somrar där. Jag visste dock att detta år inte skulle komma att bli detsamma, eftersom jag och Hampus hade glidit ifrån varandra. Det visste såklart inte våra föräldrar, varken jag eller Hampus ville vara orsaken till att traditionen bröts. Snart såg jag grusvägen som skulle ta oss till stugan och strax efteråt kunde jag skymta stugans knutar.
”Välkomna”, sa Hampus mamma gladd, samtidigt som hon kramade om mamma. De blev jämt barnsligt glada när de sågs.
Papporna tog i hand och snart var det min tur att hälsa på alla. Medan alla hade hälsat hade jag sneglat på Hampus. Han log glatt men jag kunde se hur stelt han stod och när han mötte min blick dog hans leende ut. För att inte de vuxna skulle märka att något var fel kramade jag om Hampus. Dock var hans kram inte lika hård som den brukade vara. Det var som om han var rädd att nudda mig.
”Hampus, kan du visa Lisa var hon ska sova? Och hjälp henne med bagaget”, bad Hampus mamma.
Han nickade till svar, tog min väska och gick in i den stora, välbekanta stugan, utan att titta bakåt en enda gång. Snart såg jag min chans att prata md honom.
”Handduk har du i översta lådan och det är redan bäddat”, mumlade han tyst och undvek min blick.
”Hampus, kan vi snälla prata? Hampus!” Till slut tittade han upp. Hans blick var oläslig.
”Vad finns det att prata om? Vi skulle ju bara vara vänner, eller hur”, sa han sedan kyligt och med de orden
sagda lämnade han mig ensam i rummet.
Det hade nu gått två dagar och avståndet mellan oss hade inte blivit mindre, snarare större. Jag låg nu i en solstol och läste. Då och då tittade jag upp och såg på våra pappor och Hampus som spelade volleyboll. Jag kunde se ända härifrån att Hampus log brett och då och då skrattade han sitt klingande pojkskratt. Ett skratt som alltid fick mig att le. Snart tittade jag upp på Hampus och fick en sugande känsla i magen. Plötsligt slog det mig. Allt föll äntligen på plats. Jag hade kommit på varför jag kände som jag kände. Snabbt reste jag mig upp och gick in för att hämta min dagbok. Pennan flög fram över sidan och innan jag visste ordet av det hade jag skrivit flera sidor. Att jag hade varit så blind!
När jag vaknade nästa morgon öste regnet ner. Typiskt. Himlen utanför fönstret var mörkt grå och över havet mullrade det. Fortfarande morgontrött gick jag ut i köket och möttes av Hampus mamma gråtandes. Mamma stod och strök henne över ryggen.
”Hej gumman! Lisa, Hampus är borta”, sa mamma. Jag spärrade upp ögonen och fick inte fram ett ord. ”Han har varit borta hela morgonen och vi har letat överallt.”
Utan ett ord sprang jag in och bytte om till shorts och en munkjacka. Just nu struntade jag ifall jag blev blöt, mitt enda mål var att hitta Hampus. Innan jag gick ut tittade jag in i Hampus rum och såg till min fasa min dagbok. Den låg uppslagen och snabbt gick jag fram för att se vilken sida det var. Nej! Vilken sida som helst, men inte den!
”…Hampus måste förstå att jag inte delar samma känslor som han gör! Jag kommer aldrig kunna bli förälskad i honom!...”
Med ett fast grepp om dagboken sprang jag ut i regnet. Efter att ha letat på varje tänkbara ställe var jag när på att ge upp när det plötsligt slog mig. Vagt mindes jag hur Hampus en gång hade nämnt ett ställe för några år sedan. En plats som han brukade gå till när han ville vara ifred eller behövde tänka. Inte konstigt att de andra inte hade hittat honom – det var bara vi två som kunde vägen dit. Med raska steg gick jag på stigen och snart blev den bredare. När jag kom fram till klippan såg jag mig omkring och fick syn på Hampus längre ut. Med tysta steg, men med andfådd andning, gick jag och satte mig bredvid honom. Regnet öste ner på oss.
”Jag har letat efter dig”, sa jag försiktigt.
”Varför bryr du dig, Lisa? Jag såg vad du skrev i din dagbok! Och ja, jag läste din dagbok!” sa han snabbt och tittade ut över vattnet.
”Jag vet, Hampus. Det är även därför jag vet att du sitter här på grund av mig.” Forskande såg jag på honom och försökte läsa reaktioner.
”Bingo”, mumlade han knappt hörbart.
”Om du hade läst två sidor till hade du förmodligen inte blivit så upprörd.” Äntligen fick jag ögonkontakt med honom. Jag log mot honom och det ryckte även i hans mungipor.
”Så vad stod det?”
”Du kan få läsa det, om det nu går i detta väder.” Efter att ha fått en axelryckning som svar gav jag Hampus dagboken, med rätt sida uppslagen. Jag lutade mig närmare så att jag skulle få möjligheten att se vad han läste.
”28/7
Jag har ljugit för mig själv allt för länge nu och det måste få ett stopp. Det är dags att börja vara ärlig mot mig själv. För just nu gör lögnerna mer ont än sanningen, ovanligt, jag vet! I flera veckor nu har jag gått och varit olycklig utan egentligen veta varför. Jag vet att jag sårade Hampus djupt och det kommer jag få leva med. Med det är inte det enda. Jag har på senare tid insett att jag inte fungerar utan hans närhet. Utan honom är jag inte hel. Så när jag sårade honom i början av sommaren var det som om en del av mig gick sönder. Tänk vad fem små ord kan göra så mycket skada. ’Vi kan väl vara vänner’ måste vara de värsta orden som finns. Att se hur besvikelsen speglas i ögonen när personen får höra det. Om man kunde spola tillbaka tiden skulle jag göra det. Jag antar att jag blev rädd när han förklarade för mig hur han kände. Då tyckte jag att jag var i den värsta sitsen, men nu i efterhand inser jag att det som han gick igenom var ännu värre. Jag inser också att han var så mycket modigare än vad jag någonsin kommer bli. Nu kan jag bara hoppas att de fem orden kan förlåtas med de tre orden som jag vill säga till honom. ’Jag älskar dig’. När jag väl får tillfälle ska jag säga de orden till Hampus. Hampus…min äldsta och bästa vän som jag tydligen gått och blivit kär i…”
Efter att han hade läst klart satt han och tittade ut över vattnet. Han såg fundersam ut. Tankfull. Till slut, efter något som kändes som en evighet, flyttade han blicken till mig. Han log.
”Tänk vad mycket lidande vi hade sparat om man kunde spola tillbaka tiden, Lisa! Och tänk om jag hade vetat hela veckan att du kände som jag, då hade veckan blivit bättre.”
”Jag är ledsen att jag inte är lika modig som du, Hampus”, mumlade jag och tittade ner på mina händer, skamsen över att jag var så feg.
”Du är visst modig. Du har precis visat mig din dagbok. Jag har precis fått läsa dina djupaste hemligheter”, sa han och tog mina händer i sina. Långsamt tittade jag upp och blev överraskad av att han placerade en laddad kyss på munnen. När vi båda backade en aning log båda stort.
”Hur mycket jag än skulle vilja stanna kvar här med dig så måste vi hem. Alla är oroliga för dig, Hampus. Plus, jag fryser och det måste du göra med tanke på att du är genomblöt och har blåa läppar.”
Med en huttring reste han sig upp och drog upp mig på fötter. Innan vi återvände hem, hand i hand, smekte han min kind och tittade mig djupt i ögonen. När jag mötte hans blick kände jag hur jag blev kär i honom på nytt.
Novell 2 - Under misteln
Åter igen låg jag i snödrivorna efter att ha ramlat. Att lära sig åka snowboard var lättare sagt än gjort. Jag hade bara hunnit åka någon meter innan jag hade tappat kontrollen över brädan och åkt rakt in i snödrivan. Tur det egentligen, med tanke på att det var brantare på andra sidan. Många hann åka förbi mig där jag låg. De åkte förbi för att komma till den svarta backen, medan jag höll mig på den andra sidan – den blå backen.
Plötsligt finner jag mig själv täckt med snö och när jag tittar upp möts jag av ett skidglasögontäckt ansikte. Detta ansikte tillhörde Emil – killen vars pappa var tillsammans med min mamma. Vi hade åkt hit till fjällen för att fira jul ihop. Innan vi åkte hit visste jag knappt vem killen, som stod över mig, var. Vi hade träffats någon enstaka gång och utbytt max tio ord med varandra. Nu kändes det konstigt att tänka att vi för endast fyra dagar sedan hade anlänt hit. Under dessa dagar hade vi kommit varandra närmre och jag vågade till och med kalla honom min vän.
”Hej, du. Hur går det egentligen?”, avbröt Emil mina tankar.
”Jo, tack. Det går väl bra”, svarade jag samtidigt som jag gjorde en ansats till att komma upp på fötter. Det, gick inte så bra. ”Okej, det går inte alls bra!”
”Här, jag hjälper dig”, skrattade han och räckte mig sin hand. Med en förlägen blick tog jag tag i hans hand och lät honom dra upp mig. ”Jag frågar återigen, varför valde du snowboard?”, fortsatte han retsamt.
”Antar att jag var trött på skidor”, mumlade jag. Sanningen var att jag hade valt snowboard istället för skidor eftersom Emil åkte snowboard. Jag antog att jag ville verka lika häftig som honom.
”Okej, men kom igen. Vi måste hinna ner och ta liften innan de stänger”, sa han en aning stressat.
Jag och Emil hade valt att åka lite på förmiddagen och fram till de stängde. Idag stängde de tidigare eftersom det var julafton. Efter en halvtimme och många utbrott och vurpor från mig var vi nere vid liften. Oturligt nog kom vi för sent. Liften hade redan stängt, vilket resulterade i att vi var tvungna att ta våra brädor under armen och gå hem. Ärligt talat gjorde det inget för ig. Jag trivdes i Emils sällskap och om jag skulle erkänna det började jag gilla Emil mer än vad jag borde, med tanke på den korta tid vi hade känt varandra. Efter ytterligare en halvtimme klampade vi utmattade in genom ytterdörren till stugan. Vi välkomnades av lukten från mat och den behagliga värmen. Trött tog vi av oss våra skidkläder och gick längre in i stugan för att mötas av våra föräldrar.
”Åh, där är ni ju”, utbrast mamma. ”Vi vill visa er en sak.”
Med frågande blickar från mig och Emil klev mamma upp på en stol och fäste något i taket. När hon återigen stod på golvet såg jag vad det var – en mistel. Oförberett började mina kinder hetta och jag mumlade till resten att jag skull gå och duscha. När jag kom ut från badrummet möttes jag av Emil. Endast iklädd underställsbyxor såg han ut som en dröm. Det bruna rufsiga håret ramade in det vackra ansiktet med det mystiska men ack så underbara leendet. Min blick hamnade på hans axlar och hans nyckelben. Nyckelben som syntes lagom mycket. I ögonvrån kunde jag se hans vältränade mage men tvingade mig själv att inte titta. Mina ögon mötte så småningom hans gröna fina ögon. Förrädiskt nog skulle jag börja rodna. Efter att mentalt ha skakat på huvudet gick jag förbi honom och in på rummet som jag hade blivit tilldelat.
Efter en trevlig, sen lunch var det dags för julklappsutdelning. Jag fick bland annat böcker, kläder och andra saker som jag hade önskat mig. Även om jag hade roligt under tiden kunde jag inte hjälpa att inte tänka på Emil. Det hade varit något i hans blick förut. Både i skidbacken och utanför badrummet. De blickar som jag fått förr hade varit kalla och avtagande. D nya blickarna var snarare tvärtom. Nu såg hans ögon varma och livliga ut och jag hade kommit på mig själv genom att tänka att hans blickar nästan åt upp mig när vi tittade på varandra. Försjunken i mina tankar märkte jag knappt att våra föräldrar gick ut på en promenad, de skulle säkert bli borta i flera timmar. Jag var alltså ensam med Emil och en mistel, som man var tvungen att gå under varje gång man skulle in i köket. Emil satt i soffan och tittade på TV. Tydligen gick LoveActually. Jag hoppade över soffryggen oh satte mig i ena änden av soffan, Emil satt i den andra. Frysen och en aning nervös satt jag och huttrade. Emil måste ha märkt det för han lyfte upp ena hörnet av filten och klappade på platsen bredvid honom. Tveksamt flyttade jag och satte mig där. Nonchalant la han ena armen om mina axlar. En gest som kanske inte var något märkvärdigt för honom men som betydde mycket för mig. Snart kände jag hur han tryckte mig närmre så att jag kunde känna hans kroppsvärme.
När filmen var slut reste jag mig motvilligt upp ur soffan och gick in i köksdelen, jag skulle nämligen göra te. Helt inne i mina tankar gick jag förbi Emil, helt omdeveten om var han stod. Det var inte förrän jag kände hans armar om mig. Det drog mig tillbaka och vände på mig – nu stod jag vänd mot honom. Jag möttes av hans gröna ögon och det vackra leendet, som tog andan ur mig. Samtidigt som jag tittade upp svalde jag ljudligt. Vi stod där, under misteln. Efter att ha mött Emils blick slöt jag ögonen. Snart kände jag han mjuka läppar mot mina. Det var en lätt men laddad kyss.
När jag öppnade ögonen efter kyssen möttes jag av ett ännu bredare leende än förut. Emil la sina händer om mina kinder, tittade mig djupt i ögonen och sa
”Äntligen fick jag dig under misteln och fick en chans att visa mina känslor för dig. Känslor som jag har känt sedan första gången jag såg dig. Jag tror att alla känslor går under ordet kärlek.
Novell 1 - Ett känslofyllt nyår
Vi hade under en längre tid nu skickat meddelanden till varandra via mobil, Skype och Facebook. Det hade börjat oskyldigt med standardfrågor. Nu på senare tid hade vi börjat öppna oss mer inför varandra. Jag hade avslöjat en av mina största hemligheter. För att ha umgåtts i samma vänskapskrets i många år var det nu de senaste månaderna som vi verkligen hade pratat med varandra och börjat träffas bara vi två. Det hade blivit många och långa kramar och jag höll på att falla för honom. Men rädslan fanns alltid där att han inte skulle vara vid min sida när jag föll, att han inte skulle fånga mig. Han var inte lik någon annan kille som jag mött förut. Nej, han kändes som en förståndigare kille än alla andra jag mött. Allt han sa lät som om det kom från en mycket äldre man, en som levt hela sitt liv och upplevt motgångar och framgångar. En som hade livserfarenhet, helt enkelt. Det bästa av allt var att han hade lyssnat på allt som jag hade berättat för honom, och faktiskt begrundat det. Den gång som jag hade tillåtit mig att gråta inför honom hade han inte sagt något utan bara tagit mig i sina armar och hållit om mig till gråten slutade. Varje gång som vi träffades önskade jag att jag var likadan som han. Han var en av de personer som jag riktigt såg upp till.
Nu stod jag här, färdigfixad inför nyårsfesten som min bästa vän skulle hålla. Med en sista blick i spegeln gick jag ut i vinterkvällen. Allt var otroligt vackert, snön som låg överallt och lystes upp av gatulyktorna. Den svarta himlen med några enstaka stjärnor. Huttrande drog jag upp kappan i halsen och gick mot bussen, som skulle ta mig utanför stan. Medan jag gick tänkte jag på honom. Hans behagliga röst när han pratade, det busiga leendet och de vackra gröna ögonen. Ögonen som jag så många gånger sett in i och drömt mig bort. Han hade en blick som gav känslan att han kunde se rakt in i ens själ.
När jag kom fram till huset, där min vän bodde, var festen redan igång. Hon bodde i ett stort hus, näst intill en herrgård. Hennes föräldrar var bortresta så hon hade huset för sig själv tillsammans med sin storebror. Klockan var närmare tio nu. Jag var en aning nervös när jag klev in genom dörren. Han skulle ju vara där. En aning besviken var jag också, han hade inte svarat på mina SMS. En våg av missmod sköljde över mig men jag skakade av mig det och gick längre in i huset, där jag möttes av mina vänner.
"Hej", hörde jag en röst bakom mig säga, när jag stod ute på verandan och tittade på stjärnorna.
Jag vände mig om och såg honom. Han var slående vacker där han stod i dörröppningen iklädd chinos och en skjorta. Hans sandblonda hår var tillfixat med vax och han log. Dock var hans leende en aning reserverat.
"Hej", svarade jag och kände hur modet sjönk ännu mer när jag såg hans blick. För första gången var det en obehaglig stämning mellan oss.
Han mumlade något till mig och gick sedan in. Så fort han hade gått kände jag en tr rulla nerför kinden. Oväntat kom jag att tänka på en del av texten ur "Moments". I'll find the words to say, before you leave me today. Jag skrattade till åt situationen som jag befann mig i. Till skillnad från texten hade jag inte hittat orden att säga innan han lämnade mig. Om jag inte hade varit så feg hade jag berättat mina känslor för honom. Men eftersom jag tydligen hade missuppfattat hans känslor tidigara så spelade det nu i efterhand inte någon roll. När han hade gått in genom dörren kändes det som om det vi hade haft inte längre existerade. Om det nu hade existerat alls, vill säga. I det ögonblicket var det som om något gick sönder inom mig. Det var först nu som jag insåg vad olycklig kärlek betydde. Att älska någon, för det gjorde jag, så mycket att det gjorde ont. Det gick även upp för mig att jag hade kommit att älska personen som för några minuter sedan hade gått in genom dörren. I nuläget hade jag inte lust att gå in och vara social. Jag behövde tid för mig att tänka. Även om klockan redan var halv tolv och det endast var en halvtimme kvar av året, brydde jag mig inte. Det enda jag vill nu var att det nya året skulle få sin start så att jag kunde få börja om på nytt och lämna allt jobbigt som hänt det senaste året bakom mig.
"Hallå, du måste komma till framsidan nu. Vi ska snart fira tolvslaget", sa min bästa vän bakom mig.
"Jag tror nog att jag stannar här, jag behöver vara för mig själv", log jag samtidigt som jag vände mig om. Tårarna rann fortfarande.
"Hur är det?"
"Inte så bra just nu, men det blir bättre", svarade jag uppriktigt.
Efter att ha gett mig en av sina tröstande kramar gick min vän in för att hjälpa alla att förbereda inför tolvslaget. Medan jag stod där, på verandan, och tittade på stjärnorna insåg jag hur svårt det skulle bli att släppa honom och gå vidare. Snart hördes det hur alla räknade från tio och neråt. När de var nere på fem kände jag ett par armar om mig. Utmattad lutade jag mig mot hans bröst och blundade.
"Gott nytt år", viskade han han i mitt öra och kysste mig sedan lätt på halsen. Jag gjorde inget utan stod bara där med slutna ögon och lät tårarna falla. Snart vände han mig om så att vi stod ansikte mot ansikte. Med sina tummar torkade han bort mina tårar från kinderna.
"Jag hatar att se dig gråta och jag är rädd för att det är jag som har orsakat det", mumlade han med bruten röst. Till svar nickade jag, det var dags att vara ärlig mot honom och mig själv. "Förlåt att jag inte har hört av mig. Min mobil la av och jah hade ingen möjlighet att gå in på nätet. Jag skulle aldrig strunta i att svara dig. Du betyder för mycket för mig för att jag ska vilja tappa kontakten med dig. Förlåt", fortsatte han.
"Det är lugnt, nu när du är här. Jag ar saknat dig enormt. Och, du betyder mycket för mig med. Därav tårarna."
Han skrattade till innan han tystnade och lutade sin panna mot min. När jag tittade in i hans ögon såg jag att de var blanka med de utstrålade lycka. Jag kan med säkerhet säga att mina var en reflektion av hans. Ovanför oss smällde fyrverkerierna men vi hade bara ögon för varandra.
Ruta ett
Jag ska skriva korta små noveller. :) Eftersom texterna helt och hållet är mina egna så vill jag inte att någon kopierar och använder de själv. Fråga först i sådana fall!
// Viktoria
