thisisanotherstory

Om någon har tips på vad en novell kan handla om - säg gärna till då! Dock ska det vara ämnen så att man kan skriva lyckliga slut.. :)

//Viktoria

Förhoppningsvis kommer nästa novell inom snar framtid! Har lite idétorka just nu men ska nog komma på ett ämne som nästa novell ska handla om! :D

//Viktoria

Det hade verkat som en smart idé just då. På så sätt skulle jag få se hans reaktioner samt få reda på ifall han kände likadant. Då, när jag la lappen i hans skåp, hade jag känt mig modig och skulle inte låta något eller någon stoppa mig. Nu, efter att jag hade gjort det, hade jag ångest och kom på vad jag borde ha skrivit men inte skrev och vad jag hade skrivit men inte borde ha skrivit. Allt som stod på lappen var också handskrivet. Inte för att det borde spela någon roll, eftersom han i vilket fall som helst inte skulle känna igen min slarviga handstil. Även om jag ångrade mig nu i efterhand var jag ändå spänd på att få se hur han betedde sig när jag kom till skolan. Eftersom han alltid kom tidigare än jag borde han i denna stund redan ha sett lappen. Viktigt att nämna är att det är den fjortonde februari - Alla Hjärtans-dag.

Med ett sista, djupt andetag drog jag upp den tunga porten in till skolan och steg in. Direkt möttes jag av värmen som fanns i skolan. Det luktade som vanligt - rengöringsmedel blandat med mat. Golven var smutsiga och blöta efter att alla hade stigit in med sina blöta vårskor. Var man än såg fann man skomärken på golven. Med stegen styrda mot skåpen försökte jag lugna ner mig själv en aning genom att försöka tänka på annat. Det gick i ungefär två sekunder, sedan var tankarna tillbaka. När jag kom till skåpen var han den första som jag såg. Mitt hjärta började med ens klappa snabbare och jag blev genast mycket varmare i kroppen och om kinderna. Samtidigt som jag fumlade med låset till mitt skåp hörde jag någon som harklade sig bakom mig. Jag kom av mig där jag stod. Den där harklingen skulle jag känna igen var som helst. Mycket riktigt stod han där när jag vände mig om. Obemärkt och oavsiktligt drog jag efter andan. Hans leende var slående vackert, han var slående vacker. Han log med hela ansiktet. Snabbt granskade jag honom från topp till tå. Det näst intill svarta håret låg perfekt med alla sina hårprodukter, skrattrynkorna under ögon hade kommit fram. Det var inte ofta det hände men när det väl hände spred sig en glädje genom hela kroppen. Vad han hade på sig var inte väsentligt i nuläget. Det som betydde något var hans leende som jag hela tiden återkom till. Jag vet inte om det var för att jag hade erkänt för mig själv hur jag egentligen kände eller om det var att han log större än vad han någonsin gjort förut. Det gav mig hopp. Kanske hade han läst lappen och listat ut att det var jag som hade skrivit den och nu hade kommit hit för att berätta att han kände likadant. När jag tittade ner på hans händer såg jag att han höll i något - lappen.

"Hej", sa han efter att ha kramat om mig.

"Hej", andades jag tillbaka. Även om jag hade känt honom länge var det som om jag såg honom för första gången.

"Jag är så glad, någon har skickat mig ett Alla Hjärtans-dagkort till mig". Bingp! Jag nickade ivrigt, mån om att han skulle fortsätta. "jag har tänkt och tänkt på vem det kan vara och har till slut kommit på den enda." Snart skulle det komma. ´Jag hoppades för allt i världen att han skulle säga att det var jag. "Det måste vara hon", fortsatte han och pekade på den sötaste tjejen i klassen.

Det var som om jag fick ett knytnävslag rakt i magen, som om golvet öppnade sig och jag föll. På en sekund hade jag gått från att vara osannolikt lycklig till alldeles...tom. Han hade inte listat ut vem det var. Mina farhågor stämde. Han kände inte samma som jag gjorde. För att inte göra det värre klistrade jag på ett leende och ljög om att jag tyckte det var roligt för hans skull. På utsidan försökte jag se glad och oberörd ut, medan jag på insidan grät av förtvivlan och kände hur mitt hjärta brast. Nu började jag räkna ner timmarna till dess att skolan slutade och jag kunde gå hem. Jag längtade till jag blev ensam och kunde förmå mig att gråta ut.

Så fort skolan var slut låste jag in mig på skoltoaletten i väntan på att alla skulle hinna gå. Jag orkade inte spela glad längre. Det var en oändlig väntan och jag fick använda den lilla kraft som jag hade kvar för att inte börja gråta här och nu. När jag inte längre hörde något utanför smög jag ut, packade ihop mina saker och började gå hemåt. Direkt när jag kom utanför skolans gränser kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna längre. De rann hejdlöst och jag var tacksam över att det regnade. På så sätt skulle ingen märka mina tårar.

Det tog ett tag innan jag insåg att jag inte var på väg hem, jag gick bara runt. Till slut satte jag mig på en stor sten och lät sorgen totalt övermanna mig. Det kan låta larvigt att bli så ledsen över att en kille inte delade ens känslor men för mig, en person som aldrig vågat ta första steget förut, var det stort och fruktansvärt. Jag satt där i något som kändes som en evighet innan jag hörde hur någon kom gående mot mig. När personen stod framför mig tittade jag upp. Där stod han med regndropparna rinnande ner över honom. Hans jacka var dyngsur och likaså hans skor, byxor och hår. Blicken han gav mig var något som jag hade svårt att tyda. Först tänkte jag på att han såg lycklig ut. Något som jag i denna situation tyckte var konstigt. Om vi hade haft ombytta roller skulle jag ha visat oro för min vän som satt på en kall sten i regnet och grät. Jag antar att vi är olika.

"Det var du", sa han efter en lång stund.

"Vadå jag?", frågade jag oförstående. Vad pratade killen om?

"Som skickade lappen. Nu har jag äntligen fått det bekräftat", fortsatte han.

Jag gav honom en frågande blick. Senast imorse hade han trott något annat. Han måste ha sett min frågande blick för han fortsatte.

"Direkt när jag läste lappen tänkte jag på dig. Din handstil och ditt språk. Sedan när jag såg din reaktion bev jag helt säker. Jag hade planerat att prata med dig men du försvann ju!"

"Så vad är det du försöker säga?", frågade jag osäkert samtidigt som jag ställde mig upp. Jag var rädd för vad han skulle säga härnäst.

"Jag ville så gärna berätta för dig. Jösses, jag har velat säga det länge men har aldrig riktigt vågat. Jag har varit rädd för att ta första steget och berätta hur mycket du betyder för mig. Och nu, när du har varit modig att berätta för mig och tagit första steget, är jag inte längre rädd för att ta nästa steg. Det andra steget.

"Och vad är det andra steget", viskade jag samtidigt som jag gick närmare honom.

"Andra steget är upp till mig. Jag är inte säker än vad andra steget ska vara..." Vi stod nu så att vi nästan nuddade varandra. Det enda som behövdes var att någon av oss böjde sig lite fram så skulle vi nudda varandra. Till min lättnad gjorde han det. Efter att ha pressat sina läppar mot min högra kind, kramade han mig länge.

"Det där var nog andra steget", mumlade han i mitt öra efter ett tag.

"Och det var ett perfekt andra steg, jag begär inget mer."


Kommentera gärna, det skulle göra mig väldigt glad! :) // Viktoria

”Vi kan väl vara vänner?” Dessa fem ord ekade i mitt huvud än idag, två månader efter att de hade yttrats. Varför sa jag så, egentligen, när mitt hjärta skrek i protest? Snart kom hans ansikte upp i huvudet. Jag såg framför mig hans sårade blick och munnen som hade blivit som ett rakt, tunt streck när jag sa de fem orden. Hur han sedan hade tvingat munnen till ett leende och ansträngt svarat att visst kunde vi det! Vi hade ju känt varandra sedan barnsben så varför skulle vi inte kunna vara vänner? Just i den stunden hade jag trott att allt skulle gå tillbaka som det brukade vara – att vi skulle kunna träffas bara vi två utan att det skulle kännas stelt. Så klart hade det inte blivit så, vi hade faktiskt inte pratat med varandra på sex veckor, det vill säga ända sedan skolavslutningen.

 Anledningen till att jag kom att tänka på detta nu var att jag i just denna stund satt i bilen på väg till hans familjs sommarstuga för att vara där i en vecka. Precis som varje år åkte min familj till sommarstugan och hälsade på dem. Det hade vi alltid gjort, då våra mammor hade känt varandra sen Åminnes tillbaka. Förut hade vi tillbringat hela somrar där. Jag visste dock att detta år inte skulle komma att bli detsamma, eftersom jag och Hampus hade glidit ifrån varandra. Det visste såklart inte våra föräldrar, varken jag eller Hampus ville vara orsaken till att traditionen bröts. Snart såg jag grusvägen som skulle ta oss till stugan och strax efteråt kunde jag skymta stugans knutar.

 ”Välkomna”, sa Hampus mamma gladd, samtidigt som hon kramade om mamma. De blev jämt barnsligt glada när de sågs.

 Papporna tog i hand och snart var det min tur att hälsa på alla. Medan alla hade hälsat hade jag sneglat på Hampus. Han log glatt men jag kunde se hur stelt han stod och när han mötte min blick dog hans leende ut. För att inte de vuxna skulle märka att något var fel kramade jag om Hampus. Dock var hans kram inte lika hård som den brukade vara. Det var som om han var rädd att nudda mig.

 ”Hampus, kan du visa Lisa var hon ska sova? Och hjälp henne med bagaget”, bad Hampus mamma.

 Han nickade till svar, tog min väska och gick in i den stora, välbekanta stugan, utan att titta bakåt en enda gång. Snart såg jag min chans att prata md honom.

 ”Handduk har du i översta lådan och det är redan bäddat”, mumlade han tyst och undvek min blick.

 ”Hampus, kan vi snälla prata? Hampus!” Till slut tittade han upp. Hans blick var oläslig.

 ”Vad finns det att prata om? Vi skulle ju bara vara vänner, eller hur”, sa han sedan kyligt och med de orden
sagda lämnade han mig ensam i rummet.

 Det hade nu gått två dagar och avståndet mellan oss hade inte blivit mindre, snarare större. Jag låg nu i en solstol och läste. Då och då tittade jag upp och såg på våra pappor och Hampus som spelade volleyboll. Jag kunde se ända härifrån att Hampus log brett och då och då skrattade han sitt klingande pojkskratt. Ett skratt som alltid fick mig att le. Snart tittade jag upp på Hampus och fick en sugande känsla i magen. Plötsligt slog det mig. Allt föll äntligen på plats. Jag hade kommit på varför jag kände som jag kände. Snabbt reste jag mig upp och gick in för att hämta min dagbok. Pennan flög fram över sidan och innan jag visste ordet av det hade jag skrivit flera sidor. Att jag hade varit så blind!

 När jag vaknade nästa morgon öste regnet ner. Typiskt. Himlen utanför fönstret var mörkt grå och över havet mullrade det. Fortfarande morgontrött gick jag ut i köket och möttes av Hampus mamma gråtandes. Mamma stod och strök henne över ryggen.

 ”Hej gumman! Lisa, Hampus är borta”, sa mamma. Jag spärrade upp ögonen och fick inte fram ett ord. ”Han har varit borta hela morgonen och vi har letat överallt.”

 Utan ett ord sprang jag in och bytte om till shorts och en munkjacka. Just nu struntade jag ifall jag blev blöt, mitt enda mål var att hitta Hampus. Innan jag gick ut tittade jag in i Hampus rum och såg till min fasa min dagbok. Den låg uppslagen och snabbt gick jag fram för att se vilken sida det var. Nej! Vilken sida som helst, men inte den!

 ”…Hampus måste förstå att jag inte delar samma känslor som han gör! Jag kommer aldrig kunna bli förälskad i honom!...”

 Med ett fast grepp om dagboken sprang jag ut i regnet. Efter att ha letat på varje tänkbara ställe var jag när på att ge upp när det plötsligt slog mig. Vagt mindes jag hur Hampus en gång hade nämnt ett ställe för några år sedan. En plats som han brukade gå till när han ville vara ifred eller behövde tänka. Inte konstigt att de andra inte hade hittat honom – det var bara vi två som kunde vägen dit. Med raska steg gick jag på stigen och snart blev den bredare. När jag kom fram till klippan såg jag mig omkring och fick syn på Hampus längre ut. Med tysta steg, men med andfådd andning, gick jag och satte mig bredvid honom. Regnet öste ner på oss.

 ”Jag har letat efter dig”, sa jag försiktigt.

 ”Varför bryr du dig, Lisa? Jag såg vad du skrev i din dagbok! Och ja, jag läste din dagbok!” sa han snabbt och tittade ut över vattnet.

 ”Jag vet, Hampus. Det är även därför jag vet att du sitter här på grund av mig.” Forskande såg jag på honom och försökte läsa reaktioner.

 ”Bingo”, mumlade han knappt hörbart.

 ”Om du hade läst två sidor till hade du förmodligen inte blivit så upprörd.” Äntligen fick jag ögonkontakt med honom. Jag log mot honom och det ryckte även i hans mungipor.

 ”Så vad stod det?”

 ”Du kan få läsa det, om det nu går i detta väder.” Efter att ha fått en axelryckning som svar gav jag Hampus dagboken, med rätt sida uppslagen. Jag lutade mig närmare så att jag skulle få möjligheten att se vad han läste.

 ”28/7
Jag har ljugit för mig själv allt för länge nu och det måste få ett stopp. Det är dags att börja vara ärlig mot mig själv. För just nu gör lögnerna mer ont än sanningen, ovanligt, jag vet! I flera veckor nu har jag gått och varit olycklig utan egentligen veta varför. Jag vet att jag sårade Hampus djupt och det kommer jag få leva med. Med det är inte det enda. Jag har på senare tid insett att jag inte fungerar utan hans närhet. Utan honom är jag inte hel. Så när jag sårade honom i början av sommaren var det som om en del av mig gick sönder. Tänk vad fem små ord kan göra så mycket skada. ’Vi kan väl vara vänner’ måste vara de värsta orden som finns. Att se hur besvikelsen speglas i ögonen när personen får höra det. Om man kunde spola tillbaka tiden skulle jag göra det. Jag antar att jag blev rädd när han förklarade för mig hur han kände. Då tyckte jag att jag var i den värsta sitsen, men nu i efterhand inser jag att det som han gick igenom var ännu värre. Jag inser också att han var så mycket modigare än vad jag någonsin kommer bli. Nu kan jag bara hoppas att de fem orden kan förlåtas med de tre orden som jag vill säga till honom. ’Jag älskar dig’. När jag väl får tillfälle ska jag säga de orden till Hampus. Hampus…min äldsta och bästa vän som jag tydligen gått och blivit kär i…”

 Efter att han hade läst klart satt han och tittade ut över vattnet. Han såg fundersam ut. Tankfull. Till slut, efter något som kändes som en evighet, flyttade han blicken till mig. Han log.

 ”Tänk vad mycket lidande vi hade sparat om man kunde spola tillbaka tiden, Lisa! Och tänk om jag hade vetat hela veckan att du kände som jag, då hade veckan blivit bättre.”

 ”Jag är ledsen att jag inte är lika modig som du, Hampus”, mumlade jag och tittade ner på mina händer, skamsen över att jag var så feg.

 ”Du är visst modig. Du har precis visat mig din dagbok. Jag har precis fått läsa dina djupaste hemligheter”, sa han och tog mina händer i sina. Långsamt tittade jag upp och blev överraskad av att han placerade en laddad kyss på munnen. När vi båda backade en aning log båda stort.

 ”Hur mycket jag än skulle vilja stanna kvar här med dig så måste vi hem. Alla är oroliga för dig, Hampus. Plus, jag fryser och det måste du göra med tanke på att du är genomblöt och har blåa läppar.”


Med en huttring reste han sig upp och drog upp mig på fötter. Innan vi återvände hem, hand i hand, smekte han min kind och tittade mig djupt i ögonen. När jag mötte hans blick kände jag hur jag blev kär i honom på nytt.

Åter igen låg jag i snödrivorna efter att ha ramlat. Att lära sig åka snowboard var lättare sagt än gjort. Jag hade bara hunnit åka någon meter innan jag hade tappat kontrollen över brädan och åkt rakt in i snödrivan. Tur det egentligen, med tanke på att det var brantare på andra sidan. Många hann åka förbi mig där jag låg. De åkte förbi för att komma till den svarta backen, medan jag höll mig på den andra sidan – den blå backen.

Plötsligt finner jag mig själv täckt med snö och när jag tittar upp möts jag av ett skidglasögontäckt ansikte. Detta ansikte tillhörde Emil – killen vars pappa var tillsammans med min mamma. Vi hade åkt hit till fjällen för att fira jul ihop. Innan vi åkte hit visste jag knappt vem killen, som stod över mig, var. Vi hade träffats någon enstaka gång och utbytt max tio ord med varandra. Nu kändes det konstigt att tänka att vi för endast fyra dagar sedan hade anlänt hit. Under dessa dagar hade vi kommit varandra närmre och jag vågade till och med kalla honom min vän.

”Hej, du. Hur går det egentligen?”, avbröt Emil mina tankar.

”Jo, tack. Det går väl bra”, svarade jag samtidigt som jag gjorde en ansats till att komma upp på fötter. Det, gick inte så bra. ”Okej, det går inte alls bra!”

”Här, jag hjälper dig”, skrattade han och räckte mig sin hand. Med en förlägen blick tog jag tag i hans hand och lät honom dra upp mig. ”Jag frågar återigen, varför valde du snowboard?”, fortsatte han retsamt.

”Antar att jag var trött på skidor”, mumlade jag. Sanningen var att jag hade valt snowboard istället för skidor eftersom Emil åkte snowboard. Jag antog att jag ville verka lika häftig som honom.

”Okej, men kom igen. Vi måste hinna ner och ta liften innan de stänger”, sa han en aning stressat.

Jag och Emil hade valt att åka lite på förmiddagen och fram till de stängde. Idag stängde de tidigare eftersom det var julafton. Efter en halvtimme och många utbrott och vurpor från mig var vi nere vid liften. Oturligt nog kom vi för sent. Liften hade redan stängt, vilket resulterade i att vi var tvungna att ta våra brädor under armen och gå hem. Ärligt talat gjorde det inget för ig. Jag trivdes i Emils sällskap och om jag skulle erkänna det började jag gilla Emil mer än vad jag borde, med tanke på den korta tid vi hade känt varandra. Efter ytterligare en halvtimme klampade vi utmattade in genom ytterdörren till stugan. Vi välkomnades av lukten från mat och den behagliga värmen. Trött tog vi av oss våra skidkläder och gick längre in i stugan för att mötas av våra föräldrar.

”Åh, där är ni ju”, utbrast mamma. ”Vi vill visa er en sak.”

 Med frågande blickar från mig och Emil klev mamma upp på en stol och fäste något i taket. När hon återigen stod på golvet såg jag vad det var – en mistel. Oförberett började mina kinder hetta och jag mumlade till resten att jag skull gå och duscha. När jag kom ut från badrummet möttes jag av Emil. Endast iklädd underställsbyxor såg han ut som en dröm. Det bruna rufsiga håret ramade in det vackra ansiktet med det mystiska men ack så underbara leendet. Min blick hamnade på hans axlar och hans nyckelben. Nyckelben som syntes lagom mycket. I ögonvrån kunde jag se hans vältränade mage men tvingade mig själv att inte titta. Mina ögon mötte så småningom hans gröna fina ögon. Förrädiskt nog skulle jag börja rodna. Efter att mentalt ha skakat på huvudet gick jag förbi honom och in på rummet som jag hade blivit tilldelat.

Efter en trevlig, sen lunch var det dags för julklappsutdelning. Jag fick bland annat böcker, kläder och andra saker som jag hade önskat mig. Även om jag hade roligt under tiden kunde jag inte hjälpa att inte tänka på Emil. Det hade varit något i hans blick förut. Både i skidbacken och utanför badrummet. De blickar som jag fått förr hade varit kalla och avtagande. D nya blickarna var snarare tvärtom. Nu såg hans ögon varma och livliga ut och jag hade kommit på mig själv genom att tänka att hans blickar nästan åt upp mig när vi tittade på varandra. Försjunken i mina tankar märkte jag knappt att våra föräldrar gick ut på en promenad, de skulle säkert bli borta i flera timmar. Jag var alltså ensam med Emil och en mistel, som man var tvungen att gå under varje gång man skulle in i köket. Emil satt i soffan och tittade på TV. Tydligen gick LoveActually. Jag hoppade över soffryggen oh satte mig i ena änden av soffan, Emil satt i den andra. Frysen och en aning nervös satt jag och huttrade. Emil måste ha märkt det för han lyfte upp ena hörnet av filten och klappade på platsen bredvid honom. Tveksamt flyttade jag och satte mig där. Nonchalant la han ena armen om mina axlar. En gest som kanske inte var något märkvärdigt för honom men som betydde mycket för mig. Snart kände jag hur han tryckte mig närmre så att jag kunde känna hans kroppsvärme.

När filmen var slut reste jag mig motvilligt upp ur soffan och gick in i köksdelen, jag skulle nämligen göra te. Helt inne i mina tankar gick jag förbi Emil, helt omdeveten om var han stod. Det var inte förrän jag kände hans armar om mig. Det drog mig tillbaka och vände på mig – nu stod jag vänd mot honom. Jag möttes av hans gröna ögon och det vackra leendet, som tog andan ur mig. Samtidigt som jag tittade upp svalde jag ljudligt. Vi stod där, under misteln. Efter att ha mött Emils blick slöt jag ögonen. Snart kände jag han mjuka läppar mot mina. Det var en lätt men laddad kyss.

När jag öppnade ögonen efter kyssen möttes jag av ett ännu bredare leende än förut. Emil la sina händer om mina kinder, tittade mig djupt i ögonen och sa

”Äntligen fick jag dig under misteln och fick en chans att visa mina känslor för dig. Känslor som jag har känt sedan första gången jag såg dig. Jag tror att alla känslor går under ordet kärlek.

Vi hade under en längre tid nu skickat meddelanden till varandra via mobil, Skype och Facebook. Det hade börjat oskyldigt med standardfrågor. Nu på senare tid hade vi börjat öppna oss mer inför varandra. Jag hade avslöjat en av mina största hemligheter. För att ha umgåtts i samma vänskapskrets i många år var det nu de senaste månaderna som vi verkligen hade pratat med varandra och börjat träffas bara vi två. Det hade blivit många och långa kramar och jag höll på att falla för honom. Men rädslan fanns alltid där att han inte skulle vara vid min sida när jag föll, att han inte skulle fånga mig. Han var inte lik någon annan kille som jag mött förut. Nej, han kändes som en förståndigare kille än alla andra jag mött. Allt han sa lät som om det kom från en mycket äldre man, en som levt hela sitt liv och upplevt motgångar och framgångar. En som hade livserfarenhet, helt enkelt. Det bästa av allt var att han hade lyssnat på allt som jag hade berättat för honom, och faktiskt begrundat det. Den gång som jag hade tillåtit mig att gråta inför honom hade han inte sagt något utan bara tagit mig i sina armar och hållit om mig till gråten slutade. Varje gång som vi träffades önskade jag att jag var likadan som han. Han var en av de personer som jag riktigt såg upp till.

Nu stod jag här, färdigfixad inför nyårsfesten som min bästa vän skulle hålla. Med en sista blick i spegeln gick jag ut i vinterkvällen. Allt var otroligt vackert, snön som låg överallt och lystes upp av gatulyktorna. Den svarta himlen med några enstaka stjärnor. Huttrande drog jag upp kappan i halsen och gick mot bussen, som skulle ta mig utanför stan. Medan jag gick tänkte jag på honom. Hans behagliga röst när han pratade, det busiga leendet och de vackra gröna ögonen. Ögonen som jag så många gånger sett in i och drömt mig bort. Han hade en blick som gav känslan att han kunde se rakt in i ens själ.

När jag kom fram till huset, där min vän bodde, var festen redan igång. Hon bodde i ett stort hus, näst intill en herrgård. Hennes föräldrar var bortresta så hon hade huset för sig själv tillsammans med sin storebror. Klockan var närmare tio nu. Jag var en aning nervös när jag klev in genom dörren. Han skulle ju vara där. En aning besviken var jag också, han hade inte svarat på mina SMS. En våg av missmod sköljde över mig men jag skakade av mig det och gick längre in i huset, där jag möttes av mina vänner.

"Hej", hörde jag en röst bakom mig säga, när jag stod ute på verandan och tittade på stjärnorna.
 
Jag vände mig om och såg honom. Han var slående vacker där han stod i dörröppningen iklädd chinos och en skjorta. Hans sandblonda hår var tillfixat med vax och han log. Dock var hans leende en aning reserverat.

"Hej", svarade jag och kände hur modet sjönk ännu mer när jag såg hans blick. För första gången var det en obehaglig stämning mellan oss.

Han mumlade något till mig och gick sedan in. Så fort han hade gått kände jag en tr rulla nerför kinden. Oväntat kom jag att tänka på en del av texten ur "Moments". I'll find the words to say, before you leave me today. Jag skrattade till åt situationen som jag befann mig i. Till skillnad från texten hade jag inte hittat orden att säga innan han lämnade mig. Om jag inte hade varit så feg hade jag berättat mina känslor för honom. Men eftersom jag tydligen hade missuppfattat hans känslor tidigara så spelade det nu i efterhand inte någon roll. När han hade gått in genom dörren kändes det som om det vi hade haft inte längre existerade. Om det nu hade existerat alls, vill säga. I det ögonblicket var det som om något gick sönder inom mig. Det var först nu som jag insåg vad olycklig kärlek betydde. Att älska någon, för det gjorde jag, så mycket att det gjorde ont. Det gick även upp för mig att jag hade kommit att älska personen som för några minuter sedan hade gått in genom dörren. I nuläget hade jag inte lust att gå in och vara social. Jag behövde tid för mig att tänka. Även om klockan redan var halv tolv och det endast var en halvtimme kvar av året, brydde jag mig inte. Det enda jag vill nu var att det nya året skulle få sin start så att jag kunde få börja om på nytt och lämna allt jobbigt som hänt det senaste året bakom mig.

"Hallå, du måste komma till framsidan nu. Vi ska snart fira tolvslaget", sa min bästa vän bakom mig.

"Jag tror nog att jag stannar här, jag behöver vara för mig själv", log jag samtidigt som jag vände mig om. Tårarna rann fortfarande.

"Hur är det?"

"Inte så bra just nu, men det blir bättre", svarade jag uppriktigt.

Efter att ha gett mig en av sina tröstande kramar gick min vän in för att hjälpa alla att förbereda inför tolvslaget. Medan jag stod där, på verandan, och tittade på stjärnorna insåg jag hur svårt det skulle bli att släppa honom och gå vidare. Snart hördes det hur alla räknade från tio och neråt. När de var nere på fem kände jag ett par armar om mig. Utmattad lutade jag mig mot hans bröst och blundade.

"Gott nytt år", viskade han han i mitt öra och kysste mig sedan lätt på halsen. Jag gjorde inget utan stod bara där med slutna ögon och lät tårarna falla. Snart vände han mig om så att vi stod ansikte mot ansikte. Med sina tummar torkade han bort mina tårar från kinderna.

"Jag hatar att se dig gråta och jag är rädd för att det är jag som har orsakat det", mumlade han med bruten röst. Till svar nickade jag, det var dags att vara ärlig mot honom och mig själv. "Förlåt att jag inte har hört av mig. Min mobil la av och jah hade ingen möjlighet att gå in på nätet. Jag skulle aldrig strunta i att svara dig. Du betyder för mycket för mig för att jag ska vilja tappa kontakten med dig. Förlåt", fortsatte han.

"Det är lugnt, nu när du är här. Jag ar saknat dig enormt. Och, du betyder mycket för mig med. Därav tårarna."

Han skrattade till innan han tystnade och lutade sin panna mot min. När jag tittade in i hans ögon såg jag att de var blanka med de utstrålade lycka. Jag kan med säkerhet säga att mina var en reflektion av hans. Ovanför oss smällde fyrverkerierna men vi hade bara ögon för varandra.