thisisanotherstory

Att leka med två personers känslor var inget som jag ställde mig bakom. Verkligen inte. Jag tyckte det var feg, elakt, fel, omoget, ja allt negativt. Sådana människor tog jag avstånd från. Själv ville jag aldrig hamna i situationen då någon lekte med mina känslor. Om personen inte visste om att han lekte med mina känslor skulle det vara överkomligt, antar jag, men om personen visste hur jag kände skulle och drog fördel av det, skulle jag bli rasande. Som sagt, jag föraktade sådana människor. Ändå var jag en av de personerna. Utan att förstå hur det gått till hade jag hamnat i den sitsen då jag velade mellan två killar. Tro mig, när jag säger att jag försökte bestämma mig för en av de två. Dock hade jag insett att det var näst intill omöjligt då båda hade underbara personligheter och egenskaper. Hur jag än skulle välja skulle jag såra någon av dem och förmodligen förlora kontakten också. Bara tanken på att förlora antingen den ena eller den andra skrämde mig något brutalt. Jag kunde i alla fall trösta mig med att dessa två inte kände varandra. Om de hade gjort det vet jag inte vad jag hade tagit mig till.

Återigen gick jag igenom alla fördelar med dessa två. Jag började, som alltid, med Robin, killen som jag hade känt i snart tio år. Vi hade inte alltid varit lika nära som vi var nu. Faktum var att vi för endast ett och ett halvt år sedan var fiender och tog varje chans vi fick att bråka med varandra. Nu, 18 månader senare, fanns inget spår av vårt lilla krig – bortsett från ett och annat ärr. Robin hade blivit totalt förändrad och bakom sitt hårda yttre var han en känslig kille som var en aning osäker. Han vill alltid ha bekräftelse på allt han gjorde, oavsett om det var val av kläder eller om det var en uppsats. Det var inte den bild man fick av honom först. Som första intryck fick man att han var en kaxig och stöddig tonåring med aningen för mycket vax i håret. Om man kollade på ögonen skulle man få en helt annan uppfattning. Varje gång som vi möttes glittrade hans ögon till. När jag såg in i dessa ögon, glada och varma, tog mitt hjärta ett skutt. Oavsett vilket humör jag var på kunde han få mig att le. Dock kunde jag inte släppa tanken på att vi kanske skulle komma att hamna i gamla banor och sluta upp som fiender. Det var jag inte redo för, jag vill inte äventyra får vänskap.

Än en gång hörde jag orden som Robin hade sagt när han mer eller mindre hade förklarat sina känslor för mig. ”Vad som än händer i framtiden mellan oss vill jag att vi ska fortsätta vara vänner, jag vill inte gå tillbaka till det som vi hade förut. Om du väljer någon annan kan jag leva med det. Oavsett hur jobbigt det kommer bli kommer jag inte bryta kontakten.” Hur mycket jag än önskade att det han sa var sant fanns ändå tvivlen där. Han skulle med största säkerhet bli sårad om jag valde Samuel.

Samuel var den andra killen, vars känslor jag för tillfället lekte med. Vi hade träffats för cirka fyra månader sedan genom att vår gemensamma vän hade presenterat oss för varandra. Tydligen skulle jag och Samuel passa bra ihop. Redan från början hade han visat stort intresse och var väldigt mån om att hålla kontakten. Inte mig emot, då jag helt klart hade blivit intresserad så snart jag såg honom. Jag hade bara hört gott om honom och han verkade inte göra en fluga förnär. Med sitt sandblonda, tillfixade hår, gröna djupa ögon och ett leende som strålade av lycka, var det inte så konstigt att han lätt fick mig på fall. Han hade mörka ögonfransar som ramade in ögonen och i kinderna kom smilgropar fram när han log brett eller skrattade. Ett skratt som fick en att känna sig alldeles varm inombords, ett skratt som fick vem som helst att må bättre. Samuel var inte rädd att säga vad han tyckte utan sa hur han kände och om han fick en chans att ge en komplimang, tog han den. Jag beundrade honom för hans starka självförtroende. Dock visste jag inte om han skulle bli ju bättre man lärde känna honom. Jag visste inte om han till slut skulle kunna säga vad som helst, även saker som sårade. Till skillnad från Robin hade Samuel inte yttrat ett ord som bevisade att han gillade mig men om jag skulle se till hur han var med mig och om jag skulle lyssna på min väns ord, tydde allt på att han hade känslor.

Valet var oerhört svårt och jag vet inte hur många gånger jag hade jämfört fördelar och nackdelar. Säkert ett tiotal gånger vid det här laget. Jag hade lovat mig själv att jag skulle ’välja’ inom en vecka. Dels för att det var elakt mot killarna att låta de vänta på svar och dels för att jag mådde dåligt på grund av det här. Det tog på krafterna att vara så kluven. Först nu förstod jag varför kärlek medförde problem samtidigt som det var så fint.

För att få klarhet i mina tankar tog jag på mig ballerinaskorna och jeansjackan och gick ut. Det enda jag hade med mig var nycklar och mobil. Frustrerad och med tusen tankar gick jag runt. Vart jag gick, uppfattade jag inte, det var inte förrän jag stannade för att hämta andan som jag insåg vart jag hade gått. Det var platsen som han hade visat mig för cirka en månad sedan. Vi hade umgåtts hela dagen och gick sedan ut för att få lite luft. Jag log åt minnet från den kvällen…

…Det var förvånansvärt varmt för att vara sent på kvällen i början av maj. Luften var frisk och det enda som hördes just nu var våra fotsteg. Vi hade hamnat i en rytm och våra fötter slog i marken samtidigt. Jag gick så pass nära honom att jag kunde känna hans kroppsvärme som strålade från honom. Han hade sprutat på sig parfymen som han visste att jag gillade. Det fick mig att le – han hade ansträngt sig lite. För tillfället kände jag att jag skulle kunna klara av vad som helst, som om det inte fanns några problem alls, som om det bara var jag och han. Jag lät honom leda vägen då han verkade vara på väg någonstans. Jag tänkte inte fråga var han var på väg, jag skulle bara följa med och visa att jag litade på honom. Dock tog min nyfikenhet över väldigt snabbt och snart kunde jag inte hålla mig.

”Vart är vi på väg?” frågade jag och tittade upp på honom. Månen speglades i hans ögon.

”Du får se snart, det är inte speciellt långt”, svarade han och mötte min blick. ”Det är en plats som du säkert redan har varit på. Den är inte speciell utåt men efter att jag har berättat vad den betyder för mig kommer du nog se den med andra ögon.” Med det sagt gick vi vidare under tystnad. Snart stannade vi vid den lilla dammen. Här hade jag varit många gånger. Platsen var väldigt fin men det var inte så ofta som jag kom hit numera. Den låg åt fel håll från allt annat. Intill dammen fanns en träbänk som många hade ristat in namn och tankar på. Förundrad gick jag fram och tittade på allt som stod.

J&A-4ever, Skit, Helvete, Vet inte vad jag ska ta mig till, Jag älskar dig

Det var endast fem saker av alla hundratals som stod. Någon gång skulle jag gå hit och kunna rista in mitt namn och någon annans namn. Det var en sak att lägga på minnet. Jag satte mig ner på bänken och tittade bort på honom, där han stod vid dammen och tittade ut. Han var vacker, det fanns inget bättre ord. Jag flyttade inte blicken från honom vilket resulterade att jag mötte hans blick när han vände sig om. Det såg ut som om han skulle säga något, förhoppningsvis skulle han berätta vad denna plats betydde för honom.

”Jag brukar gå hit ganska ofta. Gärna på kvällen, då är det nästan alltid tomt. Första gången jag gick hit var när jag ’rymde’ hemifrån. Jag tror att jag var arg för att jag inte fick som jag ville.” Han flinade när han sa det sista, som om han skämdes lite över minnet.

”Sedan dess har jag gått hit när jag är arg eller bara behöver tänka eller för att se om någon mer har skrivit på bänken”, fortsatte han och pekade på bänken som jag satt på.

”Hur många har du berättat det här för?” frågade jag, förundrad över den härliga stämningen som denna plats utstrålade.

”Några stycken, bara. För mina närmsta vänner och min bror. Det var brorsan som hittade mig här när jag rymde.”

Utan ett ord gick jag fram till honom och kramade om honom.

”Tack för att du berättade om den här platsen för mig”, mumlade jag och lutade huvudet mot hans bröstkorg…

 …Plötsligt var allt glasklart. Det var endast det minnet som behövdes för att jag skulle kunna bestämma mig. Egentligen hade det inte varit något att bestämma. Den kvällen gjorde jag mitt val men jag insåg det inte förrän nu, en månad senare. Jag visste att vilket val jag än gjorde skulle vara riskabelt men i nuläget var jag villig att riskera detta. Utan honom skulle jag inte klara mig. Jag behövde få känna hans armar om mig och känna mig trygg. Snabbt kollade jag tiden och insåg att det var ganska sent men beslutade mig för att ändå be honom komma hit. Han hade ändå inte gått och lagt sig.

 Jag måste träffa dig. Är vid den speciella platsen som egentligen inte är speciell alls.

Efter att ha tryckt på skicka-knappen satte jag mig på bänken och väntade.

Förhoppningsvis skulle han se meddelandet och komma hit. Jag bestämde mig för att vänta i en halvtimme. Snart såg jag en cykellampa och kunde urskilja honom på cykeln. Oavsiktligt började jag le och jag kände hur det började hetta i ansiktet. Plötsligt kände jag mig en aning nervös, vad skulle jag göra om han avvisade mig? Mer hann jag inte tänka förrän han hade stannat cykeln och stod mitt emot mig. Han var andfådd, han hade alltså skyndat hit. Det fick mig att sluta tvivla. Han hade förstått mitt meddelande och han hade skyndat hit. Utan ett ord gick jag fram till honom och kramade om honom. Till slut släppte jag taget och tittade upp och in i hans ögon. Han förstod för han började le allt större.

 ”Har du äntligen bestämt dig?”

 ”Det var egentligen inget val att göra, men ja, jag har bestämt mig. Det har varit du hela tiden men jag har insett det förrän nu. Du är så modig. Du visade mig den här platsen och berättade vad den betydde för mig. Att du litar så mycket på mig, det betyder mycket för mig.”

 Åt det svarade han inte utan log bara och kramade om mig igen.

 ”Den här platsen är vacker på kvällen”, mumlade han och strök mig över ryggen.

 ”Du är vacker, Robin.”


Så där! Nu är den sjunde novellen uppe. Kommentera gärna, det gör min dag!
//Viktoria