thisisanotherstory

Han var fast. Hur han än skulle komma att försöka skulle han inte kunna sluta tänka på henne. Inte för att han ville det. Bara han tänkte på henne eller hörde hennes namn i korridoren kom han att bli alldeles varm inombords. Det var ren lycka som bubblade inom honom. För några månader sedan skulle han aldrig kunnat tro att han skulle få upp ögonen för henne. Hon var inte lik någon av de som han hade träffat förut. Eller, träffat var fel ord. Han hade ju inte träffat henne, han aldrig pratat med henne. För henne var han nog vilken gymnasieelev som helst. Hon såg honom säkert som en kaxig tredje ringare som skulle visa för de yngre att de inte hade något att komma med. Det var i och för sig inte helt otänkbart då han umgicks med några av skolans bråkstakar – även kända som skolans mest populära. Han hade själv varit sådan – en bråkstake – förra året. Han hade varit full av fördomar och alltid på gång med något som ansågs dåligt. Nu för tiden skämdes han hur han hade betett sig. Han hade vaknat upp en morgon och insett att han inte kunde fortsätta som han gjorde. Det var på tiden att växa upp och börja ta ansvar. Så medan hans polare fortsatte som vanligt, gick han igenom förändringar som kom att ändra honom för all framtid och hans syn på tillvaron. Samtidigt som han ville ta avstånd från allt buseri kunde han inte överge sina vänner, vänner som han hade haft sedan början av gymnasiet.

Med hjälp av förändringen hade han nu hittat henne. Som tidigare nämnt var hon inte lik någon annan. Hon var varken snygg eller söt – hon var vacker. Vid första anblick såg hon ut som vilken annan tjej i första ring som helst. Hennes utseende var alldagligt och inte speciellt andlöst. Det var inte förrän man hade sett hennes ögon som man förstod. Första gången han hade sett in i hennes ögon var när de möttes i korridoren under den första veckan i skolan. Han hade fått tvinga sig själv att inte där och då dra efter andan. Det var den varmaste bruna ögonfärg som han hade sett. De hade glittrat till när hon mötte hans blick och det hade bildats rynkor runt ögonen när hon hade lett prövande mot honom. Ett leende som han snabbt hade besvarat. Det var då som han hade blivit trollbunden av henne.

Han satt i korridoren nu med sina kamrater med bredvid sig. De höll, som vanligt, på att prata om hur de skulle supa sig fulla senare samma kväll och sedan dra ut på stan. Det gamla vanliga, alltså. Nu för tiden stängde han av när de började prata sådant strunt. Istället för att lyssna på dem när de pratade tog han upp sin mobil och fipplade med den. Det var då som han hörde skrattet. Ett skratt som han skulle känna igen var som helst, när som helst. För att vara riktigt säker tittade han åt vänster. Där stod hon med tre klasskamrater och skrattade åt något som någon av dem precis hade sagt. Han tittade på henne medan hon skrattade så att hon knappt fick luft. Själv började han le. Hennes skratt speglade lycka och glädje. Han skulle kunna sitta där och lyssna på hennes skratt timmar i sträck. Som på en given signal vände hon på huvudet och mötte hans blick. Hon slutade skratta och log istället generat. En röd nyans spred sig över hennes ansikte. För att hon inte skulle bli allt för generad gav han henne ett glatt leende. Det gav rätt effekt för snart log hon större. Fortfarande en aning generad slog hon ner blicken i golvet men han kunde se hur hon sneglade mot honom.

Hon var fast. Hur hon än skulle komma att försöka skulle hon inte kunna sluta tänka på honom. Inte för att hon ville det. Hon visste att hon inte hade en chans. Han var en av skolans popläraste och mest eftertraktade killar och han var en tredje ringare. Hur hon än skulle försöka skulle han aldrig få upp ögonen för henne. Varför skulle han, egentligen? Han kunde i princip få vem som helst på skolan. Hon skulle alltid vara det sista valet. Hon var varken snygg eller söt och skiljde sig inte från mängden samt att hon var en första ringare. Redan första veckan hade alla första ringare fått klart för sig att de inte hade något att komma med och att det var treorna som styrde och ställde. Det var inte smart att trotsa dem, det hade de alla fått veta på ett eller annat sätt och detta tog hon till sig. Därför försökte hon smälta in så mycket som möjligt för att slippa bli nästa ”offer”. Trots detta kunde hon inte undgå från att snegla mot honom så fort ett tillfälle gavs.

Redan första veckan hade hon sett honom och sedan dess hade hon haft honom i tankarna. Det var ögonkontakten, som de hade fått, som hade kommit att göra detta mot henne. När hon hade mött hans ögon hade hennes hjärta slagit ett extra slag. Aldrig förr hade hon skådat sådana blå ögon. De var isblå. Hon hade studerat honom och då märkt hur han hade stelnat till. Vad det berodde på, det visste hon inte. Hon visste dock att hon ville möta hans blick igen.

Hon stod nu i korridoren, utanför klassrummet, tillsammans med tre av sina klasskamrater och skrattade så att magen värkte. Även om hon ville skratta tystare gick det inte, det var som om hon inte skulle kunna få ut allt om hon inte skrattade högt. Detta resulterade så klart i att hon fick många blickar där hon stod och knappt fick luft. Medan hon stod där kände hon hur någon tittade extra mycket. För att se vem det var tittade hon åt höger och mötte hans blick. Genast blev hon generad och log lite smått. Han började då le större och hon kände hettan på kinderna ännu mer. Plötsligt märkte hon hur han reste sig upp och började gå mot henne. Hon såg på sina kompisar för att se ifall de hade märkt något men de var alldeles för upptagna med att prata om något annat. Hon vände blicken återigen mot honom och märkte att han var närmare än vad hon trott. Snart var han framme vid henne och såg med ens lite blyg ut. Det var nog inget jämfört med hur hon kände sig.

”Hej”, sa han prövande, ”jag tänkte bara presentera mig då det är lite småfånigt att inte göra det eftersom…ja, du vet…” Han slutade prata.

”Ja, jag vet. Konstigt att stirra på samma människa utan att veta hans namn”, svarade hon och sträckte sedan fram handen. ”Olivia.”

”Theo”, han skakade hennes hand. ”Det här kanske låter konstigt men du har de häftigaste ögonen jag sett.”

”Jag som tänkte samma sak om dina”, skrattade hon lite generat.

Deras blickar möttes igen och denna gång glittrade bådas ögon lika mycket. Mer behövdes inte bli sagt.