thisisanotherstory

Vi hade under en längre tid nu skickat meddelanden till varandra via mobil, Skype och Facebook. Det hade börjat oskyldigt med standardfrågor. Nu på senare tid hade vi börjat öppna oss mer inför varandra. Jag hade avslöjat en av mina största hemligheter. För att ha umgåtts i samma vänskapskrets i många år var det nu de senaste månaderna som vi verkligen hade pratat med varandra och börjat träffas bara vi två. Det hade blivit många och långa kramar och jag höll på att falla för honom. Men rädslan fanns alltid där att han inte skulle vara vid min sida när jag föll, att han inte skulle fånga mig. Han var inte lik någon annan kille som jag mött förut. Nej, han kändes som en förståndigare kille än alla andra jag mött. Allt han sa lät som om det kom från en mycket äldre man, en som levt hela sitt liv och upplevt motgångar och framgångar. En som hade livserfarenhet, helt enkelt. Det bästa av allt var att han hade lyssnat på allt som jag hade berättat för honom, och faktiskt begrundat det. Den gång som jag hade tillåtit mig att gråta inför honom hade han inte sagt något utan bara tagit mig i sina armar och hållit om mig till gråten slutade. Varje gång som vi träffades önskade jag att jag var likadan som han. Han var en av de personer som jag riktigt såg upp till.

Nu stod jag här, färdigfixad inför nyårsfesten som min bästa vän skulle hålla. Med en sista blick i spegeln gick jag ut i vinterkvällen. Allt var otroligt vackert, snön som låg överallt och lystes upp av gatulyktorna. Den svarta himlen med några enstaka stjärnor. Huttrande drog jag upp kappan i halsen och gick mot bussen, som skulle ta mig utanför stan. Medan jag gick tänkte jag på honom. Hans behagliga röst när han pratade, det busiga leendet och de vackra gröna ögonen. Ögonen som jag så många gånger sett in i och drömt mig bort. Han hade en blick som gav känslan att han kunde se rakt in i ens själ.

När jag kom fram till huset, där min vän bodde, var festen redan igång. Hon bodde i ett stort hus, näst intill en herrgård. Hennes föräldrar var bortresta så hon hade huset för sig själv tillsammans med sin storebror. Klockan var närmare tio nu. Jag var en aning nervös när jag klev in genom dörren. Han skulle ju vara där. En aning besviken var jag också, han hade inte svarat på mina SMS. En våg av missmod sköljde över mig men jag skakade av mig det och gick längre in i huset, där jag möttes av mina vänner.

"Hej", hörde jag en röst bakom mig säga, när jag stod ute på verandan och tittade på stjärnorna.
 
Jag vände mig om och såg honom. Han var slående vacker där han stod i dörröppningen iklädd chinos och en skjorta. Hans sandblonda hår var tillfixat med vax och han log. Dock var hans leende en aning reserverat.

"Hej", svarade jag och kände hur modet sjönk ännu mer när jag såg hans blick. För första gången var det en obehaglig stämning mellan oss.

Han mumlade något till mig och gick sedan in. Så fort han hade gått kände jag en tr rulla nerför kinden. Oväntat kom jag att tänka på en del av texten ur "Moments". I'll find the words to say, before you leave me today. Jag skrattade till åt situationen som jag befann mig i. Till skillnad från texten hade jag inte hittat orden att säga innan han lämnade mig. Om jag inte hade varit så feg hade jag berättat mina känslor för honom. Men eftersom jag tydligen hade missuppfattat hans känslor tidigara så spelade det nu i efterhand inte någon roll. När han hade gått in genom dörren kändes det som om det vi hade haft inte längre existerade. Om det nu hade existerat alls, vill säga. I det ögonblicket var det som om något gick sönder inom mig. Det var först nu som jag insåg vad olycklig kärlek betydde. Att älska någon, för det gjorde jag, så mycket att det gjorde ont. Det gick även upp för mig att jag hade kommit att älska personen som för några minuter sedan hade gått in genom dörren. I nuläget hade jag inte lust att gå in och vara social. Jag behövde tid för mig att tänka. Även om klockan redan var halv tolv och det endast var en halvtimme kvar av året, brydde jag mig inte. Det enda jag vill nu var att det nya året skulle få sin start så att jag kunde få börja om på nytt och lämna allt jobbigt som hänt det senaste året bakom mig.

"Hallå, du måste komma till framsidan nu. Vi ska snart fira tolvslaget", sa min bästa vän bakom mig.

"Jag tror nog att jag stannar här, jag behöver vara för mig själv", log jag samtidigt som jag vände mig om. Tårarna rann fortfarande.

"Hur är det?"

"Inte så bra just nu, men det blir bättre", svarade jag uppriktigt.

Efter att ha gett mig en av sina tröstande kramar gick min vän in för att hjälpa alla att förbereda inför tolvslaget. Medan jag stod där, på verandan, och tittade på stjärnorna insåg jag hur svårt det skulle bli att släppa honom och gå vidare. Snart hördes det hur alla räknade från tio och neråt. När de var nere på fem kände jag ett par armar om mig. Utmattad lutade jag mig mot hans bröst och blundade.

"Gott nytt år", viskade han han i mitt öra och kysste mig sedan lätt på halsen. Jag gjorde inget utan stod bara där med slutna ögon och lät tårarna falla. Snart vände han mig om så att vi stod ansikte mot ansikte. Med sina tummar torkade han bort mina tårar från kinderna.

"Jag hatar att se dig gråta och jag är rädd för att det är jag som har orsakat det", mumlade han med bruten röst. Till svar nickade jag, det var dags att vara ärlig mot honom och mig själv. "Förlåt att jag inte har hört av mig. Min mobil la av och jah hade ingen möjlighet att gå in på nätet. Jag skulle aldrig strunta i att svara dig. Du betyder för mycket för mig för att jag ska vilja tappa kontakten med dig. Förlåt", fortsatte han.

"Det är lugnt, nu när du är här. Jag ar saknat dig enormt. Och, du betyder mycket för mig med. Därav tårarna."

Han skrattade till innan han tystnade och lutade sin panna mot min. När jag tittade in i hans ögon såg jag att de var blanka med de utstrålade lycka. Jag kan med säkerhet säga att mina var en reflektion av hans. Ovanför oss smällde fyrverkerierna men vi hade bara ögon för varandra.