Novell 2 - Under misteln
Åter igen låg jag i snödrivorna efter att ha ramlat. Att lära sig åka snowboard var lättare sagt än gjort. Jag hade bara hunnit åka någon meter innan jag hade tappat kontrollen över brädan och åkt rakt in i snödrivan. Tur det egentligen, med tanke på att det var brantare på andra sidan. Många hann åka förbi mig där jag låg. De åkte förbi för att komma till den svarta backen, medan jag höll mig på den andra sidan – den blå backen.
Plötsligt finner jag mig själv täckt med snö och när jag tittar upp möts jag av ett skidglasögontäckt ansikte. Detta ansikte tillhörde Emil – killen vars pappa var tillsammans med min mamma. Vi hade åkt hit till fjällen för att fira jul ihop. Innan vi åkte hit visste jag knappt vem killen, som stod över mig, var. Vi hade träffats någon enstaka gång och utbytt max tio ord med varandra. Nu kändes det konstigt att tänka att vi för endast fyra dagar sedan hade anlänt hit. Under dessa dagar hade vi kommit varandra närmre och jag vågade till och med kalla honom min vän.
”Hej, du. Hur går det egentligen?”, avbröt Emil mina tankar.
”Jo, tack. Det går väl bra”, svarade jag samtidigt som jag gjorde en ansats till att komma upp på fötter. Det, gick inte så bra. ”Okej, det går inte alls bra!”
”Här, jag hjälper dig”, skrattade han och räckte mig sin hand. Med en förlägen blick tog jag tag i hans hand och lät honom dra upp mig. ”Jag frågar återigen, varför valde du snowboard?”, fortsatte han retsamt.
”Antar att jag var trött på skidor”, mumlade jag. Sanningen var att jag hade valt snowboard istället för skidor eftersom Emil åkte snowboard. Jag antog att jag ville verka lika häftig som honom.
”Okej, men kom igen. Vi måste hinna ner och ta liften innan de stänger”, sa han en aning stressat.
Jag och Emil hade valt att åka lite på förmiddagen och fram till de stängde. Idag stängde de tidigare eftersom det var julafton. Efter en halvtimme och många utbrott och vurpor från mig var vi nere vid liften. Oturligt nog kom vi för sent. Liften hade redan stängt, vilket resulterade i att vi var tvungna att ta våra brädor under armen och gå hem. Ärligt talat gjorde det inget för ig. Jag trivdes i Emils sällskap och om jag skulle erkänna det började jag gilla Emil mer än vad jag borde, med tanke på den korta tid vi hade känt varandra. Efter ytterligare en halvtimme klampade vi utmattade in genom ytterdörren till stugan. Vi välkomnades av lukten från mat och den behagliga värmen. Trött tog vi av oss våra skidkläder och gick längre in i stugan för att mötas av våra föräldrar.
”Åh, där är ni ju”, utbrast mamma. ”Vi vill visa er en sak.”
Med frågande blickar från mig och Emil klev mamma upp på en stol och fäste något i taket. När hon återigen stod på golvet såg jag vad det var – en mistel. Oförberett började mina kinder hetta och jag mumlade till resten att jag skull gå och duscha. När jag kom ut från badrummet möttes jag av Emil. Endast iklädd underställsbyxor såg han ut som en dröm. Det bruna rufsiga håret ramade in det vackra ansiktet med det mystiska men ack så underbara leendet. Min blick hamnade på hans axlar och hans nyckelben. Nyckelben som syntes lagom mycket. I ögonvrån kunde jag se hans vältränade mage men tvingade mig själv att inte titta. Mina ögon mötte så småningom hans gröna fina ögon. Förrädiskt nog skulle jag börja rodna. Efter att mentalt ha skakat på huvudet gick jag förbi honom och in på rummet som jag hade blivit tilldelat.
Efter en trevlig, sen lunch var det dags för julklappsutdelning. Jag fick bland annat böcker, kläder och andra saker som jag hade önskat mig. Även om jag hade roligt under tiden kunde jag inte hjälpa att inte tänka på Emil. Det hade varit något i hans blick förut. Både i skidbacken och utanför badrummet. De blickar som jag fått förr hade varit kalla och avtagande. D nya blickarna var snarare tvärtom. Nu såg hans ögon varma och livliga ut och jag hade kommit på mig själv genom att tänka att hans blickar nästan åt upp mig när vi tittade på varandra. Försjunken i mina tankar märkte jag knappt att våra föräldrar gick ut på en promenad, de skulle säkert bli borta i flera timmar. Jag var alltså ensam med Emil och en mistel, som man var tvungen att gå under varje gång man skulle in i köket. Emil satt i soffan och tittade på TV. Tydligen gick LoveActually. Jag hoppade över soffryggen oh satte mig i ena änden av soffan, Emil satt i den andra. Frysen och en aning nervös satt jag och huttrade. Emil måste ha märkt det för han lyfte upp ena hörnet av filten och klappade på platsen bredvid honom. Tveksamt flyttade jag och satte mig där. Nonchalant la han ena armen om mina axlar. En gest som kanske inte var något märkvärdigt för honom men som betydde mycket för mig. Snart kände jag hur han tryckte mig närmre så att jag kunde känna hans kroppsvärme.
När filmen var slut reste jag mig motvilligt upp ur soffan och gick in i köksdelen, jag skulle nämligen göra te. Helt inne i mina tankar gick jag förbi Emil, helt omdeveten om var han stod. Det var inte förrän jag kände hans armar om mig. Det drog mig tillbaka och vände på mig – nu stod jag vänd mot honom. Jag möttes av hans gröna ögon och det vackra leendet, som tog andan ur mig. Samtidigt som jag tittade upp svalde jag ljudligt. Vi stod där, under misteln. Efter att ha mött Emils blick slöt jag ögonen. Snart kände jag han mjuka läppar mot mina. Det var en lätt men laddad kyss.
När jag öppnade ögonen efter kyssen möttes jag av ett ännu bredare leende än förut. Emil la sina händer om mina kinder, tittade mig djupt i ögonen och sa
”Äntligen fick jag dig under misteln och fick en chans att visa mina känslor för dig. Känslor som jag har känt sedan första gången jag såg dig. Jag tror att alla känslor går under ordet kärlek.
