thisisanotherstory

”Vi kan väl vara vänner?” Dessa fem ord ekade i mitt huvud än idag, två månader efter att de hade yttrats. Varför sa jag så, egentligen, när mitt hjärta skrek i protest? Snart kom hans ansikte upp i huvudet. Jag såg framför mig hans sårade blick och munnen som hade blivit som ett rakt, tunt streck när jag sa de fem orden. Hur han sedan hade tvingat munnen till ett leende och ansträngt svarat att visst kunde vi det! Vi hade ju känt varandra sedan barnsben så varför skulle vi inte kunna vara vänner? Just i den stunden hade jag trott att allt skulle gå tillbaka som det brukade vara – att vi skulle kunna träffas bara vi två utan att det skulle kännas stelt. Så klart hade det inte blivit så, vi hade faktiskt inte pratat med varandra på sex veckor, det vill säga ända sedan skolavslutningen.

 Anledningen till att jag kom att tänka på detta nu var att jag i just denna stund satt i bilen på väg till hans familjs sommarstuga för att vara där i en vecka. Precis som varje år åkte min familj till sommarstugan och hälsade på dem. Det hade vi alltid gjort, då våra mammor hade känt varandra sen Åminnes tillbaka. Förut hade vi tillbringat hela somrar där. Jag visste dock att detta år inte skulle komma att bli detsamma, eftersom jag och Hampus hade glidit ifrån varandra. Det visste såklart inte våra föräldrar, varken jag eller Hampus ville vara orsaken till att traditionen bröts. Snart såg jag grusvägen som skulle ta oss till stugan och strax efteråt kunde jag skymta stugans knutar.

 ”Välkomna”, sa Hampus mamma gladd, samtidigt som hon kramade om mamma. De blev jämt barnsligt glada när de sågs.

 Papporna tog i hand och snart var det min tur att hälsa på alla. Medan alla hade hälsat hade jag sneglat på Hampus. Han log glatt men jag kunde se hur stelt han stod och när han mötte min blick dog hans leende ut. För att inte de vuxna skulle märka att något var fel kramade jag om Hampus. Dock var hans kram inte lika hård som den brukade vara. Det var som om han var rädd att nudda mig.

 ”Hampus, kan du visa Lisa var hon ska sova? Och hjälp henne med bagaget”, bad Hampus mamma.

 Han nickade till svar, tog min väska och gick in i den stora, välbekanta stugan, utan att titta bakåt en enda gång. Snart såg jag min chans att prata md honom.

 ”Handduk har du i översta lådan och det är redan bäddat”, mumlade han tyst och undvek min blick.

 ”Hampus, kan vi snälla prata? Hampus!” Till slut tittade han upp. Hans blick var oläslig.

 ”Vad finns det att prata om? Vi skulle ju bara vara vänner, eller hur”, sa han sedan kyligt och med de orden
sagda lämnade han mig ensam i rummet.

 Det hade nu gått två dagar och avståndet mellan oss hade inte blivit mindre, snarare större. Jag låg nu i en solstol och läste. Då och då tittade jag upp och såg på våra pappor och Hampus som spelade volleyboll. Jag kunde se ända härifrån att Hampus log brett och då och då skrattade han sitt klingande pojkskratt. Ett skratt som alltid fick mig att le. Snart tittade jag upp på Hampus och fick en sugande känsla i magen. Plötsligt slog det mig. Allt föll äntligen på plats. Jag hade kommit på varför jag kände som jag kände. Snabbt reste jag mig upp och gick in för att hämta min dagbok. Pennan flög fram över sidan och innan jag visste ordet av det hade jag skrivit flera sidor. Att jag hade varit så blind!

 När jag vaknade nästa morgon öste regnet ner. Typiskt. Himlen utanför fönstret var mörkt grå och över havet mullrade det. Fortfarande morgontrött gick jag ut i köket och möttes av Hampus mamma gråtandes. Mamma stod och strök henne över ryggen.

 ”Hej gumman! Lisa, Hampus är borta”, sa mamma. Jag spärrade upp ögonen och fick inte fram ett ord. ”Han har varit borta hela morgonen och vi har letat överallt.”

 Utan ett ord sprang jag in och bytte om till shorts och en munkjacka. Just nu struntade jag ifall jag blev blöt, mitt enda mål var att hitta Hampus. Innan jag gick ut tittade jag in i Hampus rum och såg till min fasa min dagbok. Den låg uppslagen och snabbt gick jag fram för att se vilken sida det var. Nej! Vilken sida som helst, men inte den!

 ”…Hampus måste förstå att jag inte delar samma känslor som han gör! Jag kommer aldrig kunna bli förälskad i honom!...”

 Med ett fast grepp om dagboken sprang jag ut i regnet. Efter att ha letat på varje tänkbara ställe var jag när på att ge upp när det plötsligt slog mig. Vagt mindes jag hur Hampus en gång hade nämnt ett ställe för några år sedan. En plats som han brukade gå till när han ville vara ifred eller behövde tänka. Inte konstigt att de andra inte hade hittat honom – det var bara vi två som kunde vägen dit. Med raska steg gick jag på stigen och snart blev den bredare. När jag kom fram till klippan såg jag mig omkring och fick syn på Hampus längre ut. Med tysta steg, men med andfådd andning, gick jag och satte mig bredvid honom. Regnet öste ner på oss.

 ”Jag har letat efter dig”, sa jag försiktigt.

 ”Varför bryr du dig, Lisa? Jag såg vad du skrev i din dagbok! Och ja, jag läste din dagbok!” sa han snabbt och tittade ut över vattnet.

 ”Jag vet, Hampus. Det är även därför jag vet att du sitter här på grund av mig.” Forskande såg jag på honom och försökte läsa reaktioner.

 ”Bingo”, mumlade han knappt hörbart.

 ”Om du hade läst två sidor till hade du förmodligen inte blivit så upprörd.” Äntligen fick jag ögonkontakt med honom. Jag log mot honom och det ryckte även i hans mungipor.

 ”Så vad stod det?”

 ”Du kan få läsa det, om det nu går i detta väder.” Efter att ha fått en axelryckning som svar gav jag Hampus dagboken, med rätt sida uppslagen. Jag lutade mig närmare så att jag skulle få möjligheten att se vad han läste.

 ”28/7
Jag har ljugit för mig själv allt för länge nu och det måste få ett stopp. Det är dags att börja vara ärlig mot mig själv. För just nu gör lögnerna mer ont än sanningen, ovanligt, jag vet! I flera veckor nu har jag gått och varit olycklig utan egentligen veta varför. Jag vet att jag sårade Hampus djupt och det kommer jag få leva med. Med det är inte det enda. Jag har på senare tid insett att jag inte fungerar utan hans närhet. Utan honom är jag inte hel. Så när jag sårade honom i början av sommaren var det som om en del av mig gick sönder. Tänk vad fem små ord kan göra så mycket skada. ’Vi kan väl vara vänner’ måste vara de värsta orden som finns. Att se hur besvikelsen speglas i ögonen när personen får höra det. Om man kunde spola tillbaka tiden skulle jag göra det. Jag antar att jag blev rädd när han förklarade för mig hur han kände. Då tyckte jag att jag var i den värsta sitsen, men nu i efterhand inser jag att det som han gick igenom var ännu värre. Jag inser också att han var så mycket modigare än vad jag någonsin kommer bli. Nu kan jag bara hoppas att de fem orden kan förlåtas med de tre orden som jag vill säga till honom. ’Jag älskar dig’. När jag väl får tillfälle ska jag säga de orden till Hampus. Hampus…min äldsta och bästa vän som jag tydligen gått och blivit kär i…”

 Efter att han hade läst klart satt han och tittade ut över vattnet. Han såg fundersam ut. Tankfull. Till slut, efter något som kändes som en evighet, flyttade han blicken till mig. Han log.

 ”Tänk vad mycket lidande vi hade sparat om man kunde spola tillbaka tiden, Lisa! Och tänk om jag hade vetat hela veckan att du kände som jag, då hade veckan blivit bättre.”

 ”Jag är ledsen att jag inte är lika modig som du, Hampus”, mumlade jag och tittade ner på mina händer, skamsen över att jag var så feg.

 ”Du är visst modig. Du har precis visat mig din dagbok. Jag har precis fått läsa dina djupaste hemligheter”, sa han och tog mina händer i sina. Långsamt tittade jag upp och blev överraskad av att han placerade en laddad kyss på munnen. När vi båda backade en aning log båda stort.

 ”Hur mycket jag än skulle vilja stanna kvar här med dig så måste vi hem. Alla är oroliga för dig, Hampus. Plus, jag fryser och det måste du göra med tanke på att du är genomblöt och har blåa läppar.”


Med en huttring reste han sig upp och drog upp mig på fötter. Innan vi återvände hem, hand i hand, smekte han min kind och tittade mig djupt i ögonen. När jag mötte hans blick kände jag hur jag blev kär i honom på nytt.