thisisanotherstory

Det hade verkat som en smart idé just då. På så sätt skulle jag få se hans reaktioner samt få reda på ifall han kände likadant. Då, när jag la lappen i hans skåp, hade jag känt mig modig och skulle inte låta något eller någon stoppa mig. Nu, efter att jag hade gjort det, hade jag ångest och kom på vad jag borde ha skrivit men inte skrev och vad jag hade skrivit men inte borde ha skrivit. Allt som stod på lappen var också handskrivet. Inte för att det borde spela någon roll, eftersom han i vilket fall som helst inte skulle känna igen min slarviga handstil. Även om jag ångrade mig nu i efterhand var jag ändå spänd på att få se hur han betedde sig när jag kom till skolan. Eftersom han alltid kom tidigare än jag borde han i denna stund redan ha sett lappen. Viktigt att nämna är att det är den fjortonde februari - Alla Hjärtans-dag.

Med ett sista, djupt andetag drog jag upp den tunga porten in till skolan och steg in. Direkt möttes jag av värmen som fanns i skolan. Det luktade som vanligt - rengöringsmedel blandat med mat. Golven var smutsiga och blöta efter att alla hade stigit in med sina blöta vårskor. Var man än såg fann man skomärken på golven. Med stegen styrda mot skåpen försökte jag lugna ner mig själv en aning genom att försöka tänka på annat. Det gick i ungefär två sekunder, sedan var tankarna tillbaka. När jag kom till skåpen var han den första som jag såg. Mitt hjärta började med ens klappa snabbare och jag blev genast mycket varmare i kroppen och om kinderna. Samtidigt som jag fumlade med låset till mitt skåp hörde jag någon som harklade sig bakom mig. Jag kom av mig där jag stod. Den där harklingen skulle jag känna igen var som helst. Mycket riktigt stod han där när jag vände mig om. Obemärkt och oavsiktligt drog jag efter andan. Hans leende var slående vackert, han var slående vacker. Han log med hela ansiktet. Snabbt granskade jag honom från topp till tå. Det näst intill svarta håret låg perfekt med alla sina hårprodukter, skrattrynkorna under ögon hade kommit fram. Det var inte ofta det hände men när det väl hände spred sig en glädje genom hela kroppen. Vad han hade på sig var inte väsentligt i nuläget. Det som betydde något var hans leende som jag hela tiden återkom till. Jag vet inte om det var för att jag hade erkänt för mig själv hur jag egentligen kände eller om det var att han log större än vad han någonsin gjort förut. Det gav mig hopp. Kanske hade han läst lappen och listat ut att det var jag som hade skrivit den och nu hade kommit hit för att berätta att han kände likadant. När jag tittade ner på hans händer såg jag att han höll i något - lappen.

"Hej", sa han efter att ha kramat om mig.

"Hej", andades jag tillbaka. Även om jag hade känt honom länge var det som om jag såg honom för första gången.

"Jag är så glad, någon har skickat mig ett Alla Hjärtans-dagkort till mig". Bingp! Jag nickade ivrigt, mån om att han skulle fortsätta. "jag har tänkt och tänkt på vem det kan vara och har till slut kommit på den enda." Snart skulle det komma. ´Jag hoppades för allt i världen att han skulle säga att det var jag. "Det måste vara hon", fortsatte han och pekade på den sötaste tjejen i klassen.

Det var som om jag fick ett knytnävslag rakt i magen, som om golvet öppnade sig och jag föll. På en sekund hade jag gått från att vara osannolikt lycklig till alldeles...tom. Han hade inte listat ut vem det var. Mina farhågor stämde. Han kände inte samma som jag gjorde. För att inte göra det värre klistrade jag på ett leende och ljög om att jag tyckte det var roligt för hans skull. På utsidan försökte jag se glad och oberörd ut, medan jag på insidan grät av förtvivlan och kände hur mitt hjärta brast. Nu började jag räkna ner timmarna till dess att skolan slutade och jag kunde gå hem. Jag längtade till jag blev ensam och kunde förmå mig att gråta ut.

Så fort skolan var slut låste jag in mig på skoltoaletten i väntan på att alla skulle hinna gå. Jag orkade inte spela glad längre. Det var en oändlig väntan och jag fick använda den lilla kraft som jag hade kvar för att inte börja gråta här och nu. När jag inte längre hörde något utanför smög jag ut, packade ihop mina saker och började gå hemåt. Direkt när jag kom utanför skolans gränser kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna längre. De rann hejdlöst och jag var tacksam över att det regnade. På så sätt skulle ingen märka mina tårar.

Det tog ett tag innan jag insåg att jag inte var på väg hem, jag gick bara runt. Till slut satte jag mig på en stor sten och lät sorgen totalt övermanna mig. Det kan låta larvigt att bli så ledsen över att en kille inte delade ens känslor men för mig, en person som aldrig vågat ta första steget förut, var det stort och fruktansvärt. Jag satt där i något som kändes som en evighet innan jag hörde hur någon kom gående mot mig. När personen stod framför mig tittade jag upp. Där stod han med regndropparna rinnande ner över honom. Hans jacka var dyngsur och likaså hans skor, byxor och hår. Blicken han gav mig var något som jag hade svårt att tyda. Först tänkte jag på att han såg lycklig ut. Något som jag i denna situation tyckte var konstigt. Om vi hade haft ombytta roller skulle jag ha visat oro för min vän som satt på en kall sten i regnet och grät. Jag antar att vi är olika.

"Det var du", sa han efter en lång stund.

"Vadå jag?", frågade jag oförstående. Vad pratade killen om?

"Som skickade lappen. Nu har jag äntligen fått det bekräftat", fortsatte han.

Jag gav honom en frågande blick. Senast imorse hade han trott något annat. Han måste ha sett min frågande blick för han fortsatte.

"Direkt när jag läste lappen tänkte jag på dig. Din handstil och ditt språk. Sedan när jag såg din reaktion bev jag helt säker. Jag hade planerat att prata med dig men du försvann ju!"

"Så vad är det du försöker säga?", frågade jag osäkert samtidigt som jag ställde mig upp. Jag var rädd för vad han skulle säga härnäst.

"Jag ville så gärna berätta för dig. Jösses, jag har velat säga det länge men har aldrig riktigt vågat. Jag har varit rädd för att ta första steget och berätta hur mycket du betyder för mig. Och nu, när du har varit modig att berätta för mig och tagit första steget, är jag inte längre rädd för att ta nästa steg. Det andra steget.

"Och vad är det andra steget", viskade jag samtidigt som jag gick närmare honom.

"Andra steget är upp till mig. Jag är inte säker än vad andra steget ska vara..." Vi stod nu så att vi nästan nuddade varandra. Det enda som behövdes var att någon av oss böjde sig lite fram så skulle vi nudda varandra. Till min lättnad gjorde han det. Efter att ha pressat sina läppar mot min högra kind, kramade han mig länge.

"Det där var nog andra steget", mumlade han i mitt öra efter ett tag.

"Och det var ett perfekt andra steg, jag begär inget mer."


Kommentera gärna, det skulle göra mig väldigt glad! :) // Viktoria