thisisanotherstory

Med en djup suck damp jag ner på mitt tågsäte. Utan att röra mig en millimeter satt jag på sätet och hämtade andan under några minuter. Att jag alltid skulle ta med mig för mycket packning när jag skulle resa någonstans. Med en huvudskakning över min usla planering reste jag mig upp för att ta av mig vinterkläderna och tillsammans med bagen lägga upp dem på hyllan ovanför sätet.

Snart började tåget rulla och jag kunde pusta ut. Jag hade klarat mig igenom halva året redan. Ett halvår som hade bestått av högskolestudier och tentor. Nog var jag värd lite ledighet nu. Under terminen som gått hade jag funderat mycket på vad jag skulle göra när jag blev ledig. Vart jag skulle ta vägen innan julhelgen kom. Jag hade snart insett att den enda plats som jag ville vara på var familjens semesterstuga uppe i Dalarna. Den röda stugan precis intill Dalälven. Det var otroligt vackert där på vintern. Snön som låg i drivor och älven som aldrig frös på men som lugnade sig på vintern. Ibland kunde det även bildas ett tunt islager lite var stanns på älven. Det jag mest såg fram emot, dock, var lugnet och tystnaden. Till skillnad från stan, med dess ständiga ljud av trafik och fabriker, var Dalarna ett paradis, året runt. Med vetskapen om att jag skulle bli hämtad av min morbror när jag kom fram, lutade jag mig tillbaka i sätet och ställde in mig på den långa tågresan från Göteborg till Leksand. Helt inne i musiken som jag lyssnade på märkte jag inte personen som stannade vid mitt säte. Det var inte förrän personen i fråga satte sig på det tomma sätet bredvid mig. Snabbt och diskret sneglade jag på personen och kunde konstatera att denna någon var en kille i min ålder. Mellan 22 och 25 år, skulle jag gissa. Antagligen var jag inte så diskret för snart vände kille på huvudet och mötte min blick med sin egen. Han log ett snett och artigt leende, som jag snabbt besvarade. Det var något med hans utseende som gjorde mig tankfull. Min hjärna talade om för mig att det var något över hans bruna hår, rosiga kinder, olivfärgade hud och bruna ögon som påminde mig om någon. Förmodligen någon som jag sett på stan eller på skolan, tänkte jag för mig själv och gick inte närmare in på det.

En stund senare kom konduktören och ville se biljetterna. Både jag och killen bredvid mig räckte fram biljetterna samtidigt. Efter att konduktören tittat på de båda biljetterna tittade han på oss och gav oss en vänlig blick.

"Reser ni tillsammans? Jo eftersom ni har samma slutdestination, menar jag", forsatte han när han såg våra frågande blickar.

Jag skakade på huvudet som svar och konduktören önskade oss en trevlig resa.

"På väg hem eller bort?", hörde jag sedan någon fråga. Jag tittade upp och mötte killens frågande blick.

"Åh, bort. Jag ska till min morbror", svarade jag. "Du?"

"Både och får jag nog säga. Jag bor i Leksand nu men bodde i Göteborg till jag var 16 år. Så jag har bott i Leksand, få se...sju år", förklarade han. "Anton, förresten. Kanske lika bra att presentera sig eftersom vi ska sitta här i flera timmar tillsammans."

Jag tog tag i hans utsträckta hand och menade att skaka den när det plötsligt gick upp för mig vem den här personen var. Det där fasta handslaget skulle jag komma ihåg var som helst, även om det gått sju år sedan jag sedan sist kände det. Alla bitar föll på plats och alla frågetecken ersattes av stora utropstecken.

"Anton Lindquist, eller hur?" frågade jag, trots att jag var näst intill helt säker. Han nickade avvaktande. "Det är jag, Becca!"

Nu avtog nickandet och ersattes istället av ett chockat men igenkännande uttryck.

"Becca!? Jag tyckte väl att du var bekant!" Han sträckte ut armarna så gott det gick för att sekunderna senare kunna dra in mig i en omfamning.

Kramen varade längre än tänkt och jag kände känslorna blossa upp, känslor som jag inte känt för någon annan sedan jag var 16. Med en harkling släppte jag Anton och tittade ner på mina händer, angelägen om att inte möta hans frågande blick. Jag såg i ögonvrån hur han böjde ner huvudet för att kunna möta min blick men jag vred då huvudet bort från honom och tittade istället ut genom fönstret. Min syn blev suddig av tårarna som hade börjat bildas. Tårar som förrädiskt nog skulle börja brinna ner för mina kinder. Snart kände jag Antons hand på min kind.

"Du, hur är det?", mumlade han samtidigt som han torkade bort mina tårar.

"Hur tror du", svarade jag med ett plötsligt raseri. "Hur skulle du känna om du mötte den person som du en gång älskat, samtidigt som du var så besviken på personen eftersom han var den som svek och sårade dig djupt?" Jag mötte han förvånade blick med min ursinniga blick.

"Svek jag dig? Jag ville lika lite som du flytta. Dock hade jag inget val, då jag var 16 år!" Antons kinder började bli röda, som de alltid blev när han blev irriterade, arg eller ledsen. I nuläget visste jag inte vad det var han kände som gjorde hans kinder rosiga.

"Men du lovade att vad som än hände skulle vi hålla kontakten och att vi snart skulle ses igen. Det höll inte så länge då du slutade svara på mina samtal och meddelanden." Nu forsade tårarna, men inte på grund av att jag var ledsen (vilket jag i och för sig också var), utan för att jag var arg. I andra situationer hade jag varit rädd för att någon utomstående skulle lyssna på vårt samtal men inte nu.

"Jag klarade inte av det, okej? Vårt avsked slet mig i delar. Det tog lång tif att bli hel igen. Tro mig, jag försökte ringa och svara men då skulle det brista inom mig igen. Du har ingen aning om hur många gånger jag slog ditt nummer för att i sista sekund trycka på röd knapp istället för grön. Avskedet var det svårast jag någonsin varit med om. Allt brast!"

Förstummad satt jag där och stirrade ut i luften, helt borta i andra tankar, i minnen. Jag tänkte tillbaka på den där dagen för cirka sju år sedan...

•
Det var tidigt på morgonen. Anton skulle åka senast åtta eftersom resan som han och hans familj hade framför sig var lång. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken då jag tittade upp på Anton. Det var bara en halvtimme kvar innan den mest underbara person skulle tvingas bort från mig. Jag mötte Antons blick och såg att hans ögon var blanka. Istället för att säga något kramade jag Anton hårt och länge. Mitt huvud vilade mot hans bröst och jag kände hur Anton la sin ena hand på mitt huvud. Snart hade vi stått där i tjugo minuter och Antons tröja hade blivit blöt av alla mina tårar. Vi hörde Antons ropa till honom att de skulle åka. Förtvivlat släppte jag taget om Anton för att kunna se honom bättre. Jag kunde läsa i hans blick den panik som började ta form. Utan ett ord tog han mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig. Kyssen speglade förtvivlan och jag ville att den aldrig skulle ta slut. Oturligt nog gjorde den så småningom det.

"Vi håller kontakten, eller hur?" frågade Anton. Till svar nickade jag, oförmögen att svara. Han kysste mig återigen och lutade sedan sin panna mot min. "Jag älskar dig, Becca. Glöm aldrig det", sa han och tittade mig intensivt i ögonen.

"Jag älskar dig, Anton. Gå nu, innan din mamma kommer hit.

Med det sagt och en sista kyss släppte han mig och gick med hängande axlar mot bilen. Innan han hoppade in vände han sig om och tog en sista titt på mig. Jag kunde se ända härifrån att han grät. Jag stod kvar och tittade på när de åkte. Jag stod så till dess att jag inte längre kunde se bilen. Tron om att jag skulle få se honom snart igen gav mig kraft att styra stegen hemåt, istället för att lägga mig ner på marken och låta allting brista.
•

Jag kom tillbaka till nutid. Mina tårar hade börjat rinna allt mer medan jag tänkte tillbaka på det.

"Jag älskade dig. Jag väntade varje dag på att jag skulle få höra något ifrån dig."

"Becca, tro inte annat än att jag älskade dig också. Jag blev aldrig hel igen, det har alltid varit en del av mig som saknats - du."

Min blick mötte hans. Först trodde jag att han skämtade men hans blick var seriös, inte ett uns av skämtsamhet. Utan ett ord tog han mitt ansikte mellan sina händer, precis som han hade gjort sju år tidigare, och närmade sig sakta. Han prövade min reaktion och snart kände jag hans läppar mot mina. Dessa oförglömliga läppar. Allt för snart tog kyssen slut. Plötsligt kändes det inte som om vi hade varit ifrån varandra alls. Försiktigt och sakta yttrade han de ord som en gång fått mig ur balans.

"Jag älskar dig, Becca. Visst har jag träffat andra som jag har tyckt om men det har inte gått en dag utan att jag tänkt på dig. Varje gång som jag har träffat någon ny har jag kommit på mig själv med att jämföra henne med dig."

Än idag fick dessa ord mig ur balans och äntligen kände jag mig hel igen.